Vissa, andra inte...

Vissa har det, andra inte. Så är det bara. Det räcker inte med att köpa en ny jacka, eller ett par nya skor. Nej, det krävs mer än så.
Det krävs självsäkerhet. Man måste kunna försvara sig, vara kaxig, stå emot, och kanske vinna.

En del föds med det. Redan i lekis märker man vilka som har det, och vilka som inte har det.
I högsatdiet blir det värre. Där gäller det verkligen att vara rätt. Antingen ska man vara rätt, göra och säga rätt saker, rätt gester, rätt rätt rätt. Eller så gör man precis tvärtemot alla andra. Man skiter helt enkelt i om folk snackar skit eller skrattar åt en. Man skiter i om man inte har rätt kläder. Och efter ett tag lyckas vissa bli respekterade för det.
De får kompisar ändå, som ser upp till dem, och önskar att de vore likadana.
De flesta strävar efter att vara något annat. De osäkra vill likna de självsäkra.
De som skiter i allt och alla vill inte likna någonting. De försöker likna dem som inte bryr sig.

Jag gick i den långa korridoren. Den längsta. PÅ vägen från A till B märkte jag blickarna. Även om jag inte direkt är mobbad, är jag utfryst. Eller, nej. De säger inte elaka saker. De bara tittar. Ingen skrattar åt mig öppet, men jag hör deras fnitter. Och blickarna. Dessa förhatliga blickar, som följer en som knivar i ryggen.
Ändå har jag typ senaste modet. Men skulle någon säga nåt till mig, svarar jag inte. Jag böjer ner huvudet, går fortare, tittar på fötterna. Det behöver inte vara elaka saker de säger, de kan fråga något.
'Lena, vet du vad vi har i matteläxa? Vad det till 74 eller 76?'
'...'
'Lena?'
och så går jag snabbt därifrån. Sen hör jag Annas förvirrade röst.
'sa jag något taskigt? det gjorde jag väl inte?'
'nej gud nej, du frågade ju bara! undrar om hon är sjuk, psykiskt sjuk alltså?'
'men vaddå, borde ingen lärare säga nåt då? så att vi vet?'
'hon ÄR ju konstig!'

Så håller de på i en evighet huruvida jag är psykiskt sjuk, om jag har det svårt hemma, om jag... de kan hålla på i en evighet! Men jag är inte psykiskt sjuk. Jag är blyg. Blyg blyg blyg. Jag fattar det inte. jag kan inte öppna munnen. Det blir som klister mellan läpparna.
'Lena'
En lärare. Bäst att titta upp. jag tittade sv-läraren i ögonen.
'Mår du bra, Lena?'
Jag nickade och började min snabba, tysta gång mot klassrummet. Vi skulle ha Samhäll. Jag känner mig som en mus. En tyst jävla mus som inte vågar säga ett skit. Varför??

På engelskan hände något fantastiskt. Jag pratade!

Skriven av: