Vit som svenska väggar

Vit som svenska väggar

”De misstänkte att han saknade hjärta.”
R. Sabatini, Scaramouche

Henrik strök nervöst händerna fram och tillbaka över byxbenen. Han satt på en sliten pinnstol och tittade sig omkring. Rummet var tyst och lugnt; vita, fräscha väggar, en grön heltäckande matta och enkla furumöbler gjorde att det kunde vara vilken svensk vårdcentral som helst.
Henrik tyckte att det till och med luktade vårdcentral, men han visste att det här rummet snarare gav vårdcentralerna sysselsättning än avlastade dem.
En svettdroppe rann nerför kinden samtidigt som dörren öppnades. Mannen gick lugnt fram och satte sig på stolen mittemot Henriks. Han lutade sig tillbaka och strök ena handen över skäggstubben.
Henrik fick en plötslig lust att skrika honom rakt i ansiktet: Vem fan tror du att du är? Någon jävla Don Corleone med guldringar och livvakter? Han kunde se hur saliven rann över ansiktet och ner på skjortan.
Det var samma tvångshandlingar som kunde få honom att börja sjunga gamla Nirvanalåtar på Konsum. Allt för att ta livet med överraskning. Han var tyst.
Mannen förde fingrarna mot varandra och tittade granskande på honom. Så drog han ett djupt andetag.
”Hur blev det så här? Vi var ju så bra vänner.” Han talade oändligt långsamt och Henrik kunde nästan skönja en svag brytning, trots att mannen var svensk ända tillbaka till när vikingarna grundade sin första handelsstad i Ukraina.
”Jag ska betala. Jag lovar. Några dagar, kanske en vecka. Inte mer.”
Henrik hade känt sig lugnt och blev förvånad över hur desperata hans ord lät. Han var också medveten om hur meningslöst det var att säga en sådan sak. Det var som att säga till någon man mött att man kan väl vara vänner – det absolut sämsta tänkbara alternativet och ändå sades det hela tiden.
Mannen vred på en av alla ringarna. För en stund såg det ut som om det droppade fett från de tjocka fingrarna.
”Henrik, vi kan inte ha det så här. Det förstår du?”
”Säg vad du vill att…” Mannen höll upp handen och Henrik insåg att det bästa var att bara vara tyst.
De satt och tittade på varandra i vad som kändes som en evighet. Henrik tittade på klockan bredvid det enda fönstret. Det hade hängt en likadan i en av han lektionssalar på gymnasiet sju år tidigare. Den här klockan höll samma tempon som den.
En minut, en och en halv, två… Henriks mun började arbeta mot hjärnans order.
”Jag visste inte att hon var din fru. Jag…”
”Min fru?” Mannen flög upp i en hastighet som borde vara omöjlig för en person i hans viktklass. ”En sån som du kommer överhuvudtaget aldrig i närheten av min fru”, skrek han och slog med knytnäven mot Henriks haka.
Han gjorde inget försök att försvara sig utan föll bara handlöst bakåt och landade på ryggen ovanpå det som var kvar av stolen.
”Jag förstår inte”, började han.
Mannen snurrade runt och pekade hotfullt mot honom.
”Du förstår inte?”
Henrik tittade bara på honom, utan att våga säga något.
”Hon var en av mina flickor och du vågade komma i närheten av henne.”
”Jag visste inte.” Han hatade sig själv för det gnälliga tonfallet.
Klockan tog sig ytterligare ett varv. Mannen tittade ut genom fönstret. Två varv. Henriks mun vågade inte arbeta utan order längre.
Det var ju bara en kväll som så många andra. Han var full och trodde för tredje eller fjärde gången i år att han äntligen funnit den rätta.
Hon var mycket vacker. Inte vacker på det där sättet som man menar när man ser en skådespelerska eller sångerska på teve – hon var vacker på riktigt. Hur skulle han kunna veta något om det här?
Det hade inte ens varit värt det. Nästa morgon vakande han i en nikotinstinkande lägenhet med en matthetskänsla som aldrig varit större. Världen var mycket liten den morgonen.
”Okej, vi gör så här.” Han ställde sig och tittade ner på Henrik runt en enorm mage. Underligt nog verkade det som om han nästan tog sats för att säga något. För ett ögonblick såg han ut som en pojke som var på väg att berätta för sin pappa att han råkat slå sönder ett av grannens fönster. Henrik höll på att börja skratta åt liknelsen. Paniken började komma krypande som små kalla sniglar genom bröstet.
”Du ska skaffa en sak åt mig. Gör du det så är du förlåten. Misslyckas du kommer mina vänner här att höra av sig.” Han pekade på de två männen med stela ansikten som stått bakom Henrik hela tiden.
”Visst. Självklart.” Han tog sig upp på fötter och kände sig genast lite värdigare. ”Vad är du vill ha?”
Han borstade dammet av händerna. Hur kan det samlas så mycket smuts i en vanlig svensk heltäckningsmatta?


Två dagar kvar. Skolklockan tickade obönhörligt ned. Samma urverk och så olika hastighet.
Under natten hade gräset frusit och klumpat ihop sig i de mest absurda, stelnade formationer. De stack, likt ondskefulla skulpturer, i något fjärran mörkt land, upp mellan parkeringsrutorna där asfalten spruckit efter alla dessa år. En skylt hängde på varuhusets fasad; Vi gör Sverige billigare! Plötsligt hade morgonen kommit till Stockholm och alla lamporna runt skylten slocknade. Några minuter senare gjorde även gatlyktorna det. En svag smak av förvinter och annalkande kyla låg över den slitna parkeringen. Snart skulle gatorna fyllas av julmarknader, reklamkampanjer och tjocka tomtar med alkoholiserade ögon.
Ytterliggare några bilar svängde av från motorvägen och gjorde honom sällskap i morgonen. Folk började gå fram och tillbaka med sina varor. Henrik tittade på dem och undrade vad de tänkte på. Somliga verkade så sammanbitna, andra såg uppsluppna ut och ytterliggare andra bara gick där.
Två dagar – det betydde att han redan hade väntat i fem. Varför fick man alltid en vecka på sig? Det var likadant i filmerna.
Precis som i filmerna – han hade ett väl utvecklat sinne för dramatik – tog han ett djupt andetag innan han steg ur bilen.
Luften var regntung och fukt la sig över ansiktet och innanför kragen på hans skepparkavaj. Med behärskat lugna och normala steg närmade han sig de stora glasdörrarna. Grus och småsten knarrade som gamla brädor under fötterna.
Den fete hade placerat hade placerat honom i en stol. Långsamt hällde han upp två glas med whiskey.
Henrik var inte dum, och alla de där filmerna han sett – något måste man ju lära sig av dem. Han förstod redan då att han skulle bli tvingad att göra något han tyckte var hemskt. Han kunde föreställa sig mycket, men någonstans går gränsen för vad man kan få sig själv att göra och sedan kunde se sig i spegeln igen. Det trodde han i alla fall då; nu var han inte lika säker längre.
Köpcentret luktade som de alltid gör – som de alltid gjort. Den gången hade människorna strömmat förbi. Golvet var smutsigt och plastväxterna mitt på den lilla öppna ytan i mitten hade påmint om hans pappas kontor.
Han hade stått bredvid fontänen och tittat upp mot alla våningarna och alla människor som ständigt strömmade förbi. Alla deras röster blandades med varandras och det starka lysrörsljuset ovanifrån fick dem att förvandlas till en ständigt rinnande flod av kläder, fasta kroppar och stora ögon. Då förstod han inte att det var precis så det skulle vara jämnt. Han stod där mitt i allt och förstod ingenting. Så hade det varit sedan dess och så var det just nu. Allt bara flöt förbi och han visst inte vad han skulle greppa tag i. Han var tvungen att välja en fast punkt att flyta med; han behövde något som förenade honom med de andra som valt att flyta med samma punkt. När man väl valt en punkt är det svårt att byta. Han hade aldrig hittat det där som skulle ge honom en illusion av fasthet eller åtminstone kontinuitet.
Och nu stod han här igen.
På en gång insåg han att det, rent praktiskt, inte var särskilt svårt att göra det han var tvungen att göra. En ensam flicka stod vid fönstret till en klädesbutik. Hon hade en röd klänning, stora blanka ögon och gråten i halsen.
Det var den röda klänningen som gjorde det svårast. Den lyste som klänningen i Schindlers List. Flickan var i samma ålder också. Hon hade samma hårfärg.
Han bad Fader vår tyst för sig själv för första gången sedan förra julen och började gå mot henne. När han kom några steg ifrån henne tittade hon upp mot honom och såg rädd och hoppfull ut på samma gång; ögon som hos en ensam tonårsflicka som blir kysst av sin hemliga förälskelse för första gången.
Han satte sig på huk framför henne och la händerna på knäna.
”Har du tappat bort dina föräldrar?”
”Jag skulle bara titta i fönstret.”
Hennes röst var så tunn att den verka kunna spricka när som helst. Han log faderligt mot henne. Han var tvungen att sköta det här snyggt. En tjugofemårig man som står och pratar med en gråtande femåring ser inte så förtroendeingivande ut. Det hade varit enklare om han varit några år äldre.
”Oroa dig inte”, sa han. ”Vi ska nog kunna hitta dina föräldrar igen.”
”Min mamma är lång och har brunt hår.”
Med uppbådande av all sin falskhet log han ännu vänligare.
”Att hitta mammor är det jag är bäst på.”
Han insåg hur väl det stämt vissa gånger och huvudet började värka.
”Du skulle bara veta hur många mammor jag har hittat”, sa han bara för att spä på huvudvärken och plåga sig själv.
Han tog hennes hand och de började gå.


Hennes hand var så liten att den försvann i hans. Världen var så liten. Fram tills för några minuter senare hade han inte trott att det var möjligt att förakta något så mycket som han föraktade sig själv.
Kan rädslan vara så stark att man gör vad som helst? Henrik visste att det fanns judar som under andra världskriget samarbetat med SS för att för att komma undan koncentrationslägrena. De hade räknat in sina vänner och placerat dem på tågen till Krakow och Treblinka.
”Men, mamma är där inne.”
Hon satte hälarna i den mjuka mattan vid dörrarna. Fläkten ovanför blåste varm luft på dem. Han vände sig om försökte se lugn ut.
”Vi ska bara ta bilen runt parkeringen och bort till vakterna. De kan ropa i högtalarna och säga till din mamma att komma.”
Hon tittade vantroget på honom.
”Men, mamma är ju precis här. Hon var ju bara bakom mig.”
”Det finns massor av människor här. Det skulle ta flera timmar att hitta henne, men vakterna kan se alla affärerna i sina kameror.”
Hon verkade tveka lite.
”Har du sett några sådana där kameror någon gång?”, frågade han. Nyfikenheten blossade upp i flickans ögon. ”Kom så går vi och tittar.”
Hon följde med utan att protestera.
Det finns inga gränser. Bilen stod längst bort på parkeringen, under en gammal björk som någon vänlig själ låtit stå kvar när köpcentrat anlades på åttiotalet. Han öppnade den rostiga framdörren.
”Hoppa in, tjejen. Nu har vi snart din mamma som i en liten ask.”
Hon log åt hans låtsade amerikanska accent. De små fingrarna greppade tag om sätet och hon hävde sig upp.
På väg runt bilen stannade han till och tittade ut på hösten som föll över förorten. Allt var nästan klart. Någon timme i bil och sedan hade Don Corleone sitt barn. Henrik ville inte tänka på vad han skulle använda flickan till. Var och en räddar sitt skinn, tänkte han och drog upp dörren. Så har det alltid varit.
Bara runt parkeringen och sedan var det klart.
Vid utfarten började hon skrika. Han slog med baksidan av högerhanden och träffade över hennes små läppar. Tydligen var det sant som de sa; man kan göra allt bara man måste.
Den torra överläppen sprack på vänstersidan och en stor, tung droppe blod rann lugnt ner över hakan.
Det var ett hårt slag – förmodligen skulle hon inte vakna förrän han var framme. Han svängde upp på motorvägen igen. Rak, kall asfalt hela vägen till Uppsala.
Redan i början av veckan hade han insett att det måste göras i Stockholm. Att försöka ta ett barn i Uppsala var bara dumt. Stockholm norra förorter var idealiska; anonymitet, tillgänglighet och sedan enkel och snabb motorväg till Uppsala igen.


Han mötte dem vid varuintaget på fabriken han blivit tillsagd att komma till. Med tungt huvud gick han runt bilen och fram till dem.
Där stod mannen och snurrade på sina tunga guldringar.
”Har du det du ska.”
”Ja.”
Mannen log.
”Du ser; det var väl inte så svårt?”
Han var tyst. Fegheten kröp som torra, ensamma söndagsmorgnar i honom.
”Vad ska ni göra med henne?” sa han och tittade ner i marken.
”Åh, det är en flicka?” Magen guppade upp och ner. ”Du kanske borde få göra det här fler gånger.”
”Dra åt helvete.”
Han log.
”Så, så. Ta det lugnt innan jag ångrar att jag låter dig komma undan så lätt. Öppna dörren.”
Långsamt gick han fram till dörren och drog in det rostiga handtaget. Lampan tändes där inne och flickan tittade med sina stora blå ögon upp mot Don Corleone som stod och väntade och vred sina händer i förtjusning.
Henrik tittade på honom. Händerna stelnade till i samma stund som dörren öppnades. Flickan drog med sina små fingrar över det intorkade blodet. Hjälplöst räckte hon ut handen mot mannen.
”Pappa”, sa hon och började gråta.

Uppsala, 021214

Skriven av: Carl-Robert Lindgren