Vrede

Han reste sig försiktigt, som om han skulle falla ner i det oändliga djupet och aldrig komma upp igen om han rörde sig för hastigt. Vad tiden hade gått snabbt och vad han hade sagt mycket opolerade sanningar till den gamla kärringen. Med sin grötiga och hesa röst hade hon försvarat sig. Men han hade aldrig hört det, hade aldrig brytt sig om vilka floskler som kom ur hennes gamla mun. Eller hade han? Men varför kände han sig provocerad av hennes svar. Hon var ju inget hot mot honom och kunde aldrig bli det! Eller? Tankarna stormade runt i huvudet på honom. Han försökte fånga sina tankar men tappade som alltid greppet i sista sekund.

Det var sommar första gången han hade fått syn på henne. Över den gamla tegelmuren hade han sett henne i parken. Hon satt på sin gråmarmorerade vita tron av träbjälkar och såg ut som om hon alltid hade suttit där. Framför henne i parksjön simmade ett par nyförälskade svanar. Han knep med ögonen och tittade igen. Som en ängel mitt på en ljuvlig sommaräng satte hon där. Vinden blåste försiktigt i hennes hår. Med försiktiga steg smög han sig närmare. Han rörde sig tyst längs med muren, fram till den stora rostiga grinden som han försiktigt öppnade. Det lät ett högt knarrande – förskrämt sprang han därifrån som jagad av blixten.

Han kom ihåg hur han dag efter dag hade suttit som förstenat på den andra sidan av parkmuren. Hon hade varit så nära och ändå så fjärran. När hon sakta gick genom parken var det som om tiden stannade för stund. Han kände hur blodet pumpade snabbare och snabbare tills det kändes som hans vener skulle sprängas. Vad var det han hade varit så orolig för? Hade där kanske varit mer än han innerst inne ville medge? Hade han kanske känt det för en stund varje gång tiden stannade? Han kom tydligt ihåg hur han natt efter natt inte hade kunde sova. Bara legat där, vänt på sig, tänk och funderat på hur han skulle få modet som det verkade alla andra hade. Vart hade dom hittat mod?

Så tydligt kom han ihåg den dagen, en torsdag i augusti, när han hittade en liten med välförtjänat portion mod. Han öppnade grinden. Igen lät ett högt knarrande, men den här gången var han bered. Han hade stängt av allt omkring och lugnt begett sig in i parken. Han hade planerat att sätta sig på bänken bredvid henne, men när han kom närmare kände han hur pulsen steg kraftigt, han torkade svetten bort från pannan med den vita bomullst-shirten, och koncentrerade sig om varje steg han tog. Det hade känts så tungt – varje steg bara tyngre och tyngre. När han kom till bänken där hon satt hade han tappat det modet han tidigare hade hittat. Han vågade inte ens titta. I stället hade han, dum som en åsna, släpat sig förbi bänken med stora tunga men ändå hastiga steg. Lättnad hade han andas ut när han hade lämnat parken.

Flera gånger den hösten hade han gång på gång försökt igen och igen. Han hade öppnat grinden, samlat mot och med stora tunga steg rört sig mot henne. Men det var som om något jämnt och ständigt drog honom bort igen. Han vågade inte ens andas när han kom för nära. Ofta hade han känt en uppgivenhet. Hur skulle han göra det? Det som verkade helt omöjligt just då. Det var först den dagen i november – den första snön hade fallit. Som vanligt öppnade han grinden och gick mot henne. Precis som han gick förbi bröt hon tystnaden. ”Ja, nu har det visst blivit vinter igen min unga man” hade hon sagt. Han vände på sig, hon hade en lång röd kofta på sig, stora fina örhängen som glänste i solen. Han kom ihåg hur han hade svarat ”Ja – det har det minsann – får jag sätta mig en stund”. Hon hade svarat ”du är alltid välkommen här på min bänk”. Han satte sig och kände tydigt hur modet kom tillbaka. Bodil och han hade pratat i flera timmar. Han var lycklig den dagen i november.

Det var kallt nu. Han tog filten omkring sig, satte sig ner på bänken tittade upp i taket och tänkte tillbaka. Om han nu bara hade slutat där. Han hade ju tyckt så mycket om henne? Det var ett trevligt sällskap den vintern. Nu var det vinter igen och han kände hur vinden blåste in genom hålet i väggen. Fan – fan vad dum han hade varit.

Det var den första dagen under våren, som vanligt satt han tillsammans med Bodil. Han hade känt det redan på morgonen att den dagen skulle bli speciell. När han kom till parken gick han fram till bänken. Hon var redan där. Han satte sig bredvid henne och började prata ”Du, Bodil jag har tänkt en sak…” sa han. Hon hade tittat på honom med hennes gamla ögon. ”Ja, min unge man?” Oroligt tittade han sig omkring. Som vanligt var dom ensamma i parken. Bara svanarna var där. Han hade ofta tänkt att det var riktig kärlek med dom svanarna. Alltid var dom tillsammans – så trygga i varandras sällskap. Ju det må vara äkta kärlek!

Långsamt och tveksamt hade han berättat vad han kände för henne ”Jag vet att du är mycket äldre än mig och så, men du är min drottning och jag vill göra allt – jag vill göra allt för dig”. Hon berättat för honom att hon var för gammal för kärlek och att hon dessutom inte trodde den fanns. Försiktigt hade han svarat ”Men ser du dom där svanarna? Dem är alltid tillsammans – så trygga i varandras sällskap. Det är som du och jag och det måste väl vara äkta kärlek?”. Han kom tydigt ihåg hur hon tydligt men bestämt hade berättat för honom att hon faktiskt inte var intresserad av honom på det sätt och att han skulle hitta en tjej i sin egen ålder.

Det hade blivit svart – det nästa han kom ihåg var hur han stod över henne. Marken som tidigare hade varit fint vårgrön hade nu bytt färg. Vart än han såg var allt rött. Förlamad hade han stått där med kniven i handen. Det var inte hans mening att döda henne. Hon var ju hans drottning, allt han någonsin hade önskat sig. Hur hade det gått till? Han sprang från parken med stora steg, mycket större än någonsin tidigare.

Hemma slängde han kläderna i tvättmaskinen och hoppade in i duschen. Han skrubbade sin nakna kropp igen och igen tills det nästan blödde. Vad var det han hade gjort? Nu var hon inte mer, Bodil var borta ute av han liv. Men hon hade ju själv stängt honom ute. Han var inte tillräckligt bra för henne. Med en tår på kinden somnade han skakande på den olivgröna soffan.

Nu var det mörkt. Klockan var kvart över elva. Det kändes som om han hade sovit en hel livstid. Han nöp sig i armen. Ju han var verkligen vaken. Vad var det som hade hänt? Hade han drömt eller var hon verkligen borta? Han drack ett par liter vatten och somnade om.

Över muren såg han hur hennes tron hade blivit ersatt av en röd helvetesstol. Svanarna som tidigare så förälskade hade varit där var borta. Det var som om det underbara som en gång hade funnits där för honom inte längre fanns. Hans vrede hade raderat hans verklighet. Långsamt men säkert gick han fram till grinden, den knarrade.

- DET ÄR POLISEN, ÖPPNA DÖRREN !

Han vaknade ur sin dröm…

Skriven av: Thomas Rasmussen