Walton 2 - Kråkboet

Förord




Denna fristående del i kriminalsviten om Per Walton utspelar sig 3 månader efter upplösningen i min förra bok – Fröjd.
När denna bok tar sin början har tiden redan passerat 11 september och tornen har rasat för länge sedan. Jakten på Usama bin Laden är redan i Prologen i full gång. George W Bush har inte bombat Afghanistan – ännu! Men månaderna September, November, och December kommer i denna bok kretsa mer kring Henning Kallmér, än de fallna World Trade Center-tornen.


Ville G. Sörman









SEPTEMBER









Prolog




Bo Wall torkade bort en tår med handflatan.
Han pressade ihop läpparna så hårt som det gick. Munnen vitnade och han kände hur han höll på att krama sönder de blodröda rosorna. Han höll sedan i buketten med ett löst grepp. Han höjde huvudet och granskade sin mors grav. Det var en hederlig grå gravsten. Namnet och tiden var inristat i stenens mitt, texten var ifylld med guld.
Marianne Wall 1904 – 2001
Må Gud Ta Hand Om Denna Kvinna

Prästen sänkte sin blick och tog fram sin psalmbok.
- Vi ska nu sjunga en sång till minnet av vår Marianne… Sida 114, tack. Härlig är Jorden, sade han och harklade sig.
Bo Wall mumlade sig igenom sången och fokuserade hela tiden sin blick på sin mors gravkista.
Vad ska jag göra utan dig? tänkte Wall och plockade fram en näsduk ur byxfickan. Han torkade sig under ögonen och kände hur ögonlocken hade blivit röd och irriterad.
Walls moders främsta väninna Gertrud gick fram till kistan med snett huvud. Hon suckade och lade ned sina guldgula tulpaner på kistlocket.
Ruth, Marianne Walls granne kastade sin gröna krans över Gertruds tulpaner och traskade iväg mot sitt hörn.
Bo Wall stegade sedan fram mot kistan. Han granskade kistlocket där tulpanerna och kransen låg. Han blundade och kastade iväg rosorna mot kistlocket. Dom landade bredvid kransen.
- Må Gud vara med dig, Marianne Wall…, sade prästen och stönade av iver för att komma där ifrån.

Bo Wall satt i sin specialbeställda bil från Belgien.
Han höll i ett glas whisky i högerhanden. Han lyssnade på Ted Gärdestads För Kärlekens Skull. Det var en fin text och melodi.
En tår föll och landade rakt i whiskyn. Refrängen i sången som nu kom tömde Wall på alla tårar. Dom bara forsade… för kärlekens skull…


I




”Allt fler bilar stjäls av specialister i Simrishamnstrakten. Dom stjäls för att transporteras till Tyskland och sedan användas där i bilbombsaffärer. Bilar från Simrishamn har använts i åtta fall av femton. Den tillfällige chefen för trafiksektionen inom Simrishamnpolisen – Per Walton, skyller all skuld på dem nyfödda terrorgrupperna från Hamburg. Han lovar även att höja beredskapen över alla bilar som befinner sig i Simrishamn… Man har än så länge inga spår efter terrorledaren Usama bin Laden…”

Kriminalkommissarie Per Walton stängde av radion och flåsade.
Han hade nu varit så kallad tillfällig chef för trafiksektionen omkring två månader nu. Den förra chefen hade varit en så kallad bristfällig chef och hade skickats upp till Umeå, för att arbeta där.
RPS dvs. Rikspolisstyrelsen valde på ett tidigt stadium Walton som tillfällig chef. På spaningsroteln hade nu Rune Lövgren kommandot, och hans närmaste man var Edvin Alshammar.
Waltons närmaste man på trafiksektionen var en ung assistent vid namn Harald Mannheimer. Mannheimer var den sortens polis som stod inför ett val.
Skulle han avancera till inspektör och stanna på trafiksektionen? Eller skulle han hoppa över till narkotikaroteln inom Ystadpolisen, och samtidigt behålla sin titel som assistent?
Walton slutade grubbla över Harald Mannheimer och koncentrerade sig istället på att höja beredskapen över alla bilar som befann sig i Simrishamn. Han såg på klockan, 13.32.
Han körde ned fötterna i sin seglarskor och stängde dörren efter sig.
Han ställde sig i hissen och trycke in knappen som skulle ta honom till garaget. Det sista han såg innan dörrarna stängdes var Mannheimer som tappade sin kokheta kaffemugg rakt ned i golvet.
Hej då!

Walton tog sig till omklädningsrummet som låg på samma plan som garaget. Där fanns flera patrullerande poliser. Dom skulle precis ut på sitt kvart i två-pass när Walton kom. Han gick rätt fram till den ansvarige polisen, hans namn var Åhlund och Walton kände honom en aning.
- Åh, Walton!
- Hej…
- Jag hörde att du ränner runt och dirigerar trafiken nu!
- Ja, jag är tillfällig på den sektionen.
- Ja, för sjuttsingen!
- Du, jag måste be dina grabbar att hålla extra koll på bilar i Simrishamn. Inte på torget, så mycket. Mer ute på stränderna.
- Är det tyskarna som sätter skräck i dig?
Per Walton nickade.
- Dom snor bilar, tar dem till Hamburg med färjor. Där använder terrorister dem i bilbombsaffärer.
Åhlund skakade på huvudet.
- Jag fattar läget, sörru!
Han tittade ut mot dem patrullerande poliserna som stod samlade i en massiv klunga.
- Okej, grabbar! Walton på trafiksektionen har bett oss att hålla koll på bilarna här i stan!
- Walton, jobbar inte han på span? frågade någon.
- Håll käft, Ziekes! röt Åhlund.
Han spände blicken i denna poliskonstapel.
- Gör bara som jag säger!
Alla nickade.
- Okej?
Åhlund slog ut med armarna och avslutade samtalet genom att säga:
- Bra! Då kör vi!

*

Runt en halvtimme senare knackade det på dörren till Waltons arbetsrum.
Han harklade sig och tog ned fötterna från det torra och smutsiga skrivbordsunderlägget.
In kom Harald Mannheimer med en väldans fart. Hans hand var röd efter det kokheta kaffet som han hade tappat i marken.
Han var andfådd och samlade därför kraft.
- Walton. En limousine har krockat med en långtradare.
- Vart?
- Alldeles vid kajen i Skillinge.







II




När han kom till olycksplatsen såg han bara rök, eld, och två bilar.
En totalkvaddad limousine och en stor långtradare som hade en rejäl buckla på ena sidan. Där hade limousinen troligtvis träffat långtradaren.
Enligt vittnen hade limousinen kommit i full fart och krockat med långtradaren i en korsning.
Per Walton betraktade dem desperata brandmännen som förgäves försökte finna något tecken på levande liv i limousinen. Lastbilschauffören var chokad, han hade aldrig krockat förut, han hade förts till stationen där han nu höll på att lugna ned sig.
Walton som hade kommit till platsen ganska sent hade genast gått på rutin.
Han sökte upp brandledaren, hans namn var Rasmus Östblom och hade bara arbetat inom branschen i ett par år.
- Inga levande? frågade Walton.
- Vem… vem är du?
- Åh, förlåt mig, sa Walton och plockade fram legitimation. Kommissarie Walton, trafiksektionen.
- Rasmus Östblom.
De båda skakade hand.
- Nej, sa Östblom. Inga levande i limousinen. Men chaffisen klarade sig.
Walton såg oförstående på honom.
- Ja, han i lastbilen, alltså.
- Just det, sa Per Walton och gick fram till Mannheimer.
- Fruktansvärd olycka, sa Walton.
- Mm, sa Mannheimer och vände blad på sitt händiga block. Jag har tagit reda på vem som ägde bilen.
- Jaha, sa Walton. Vem då?
- Bo Wall.
- VD:n?
Mannheimer nickade.
- VD:n för Tarantel AB.
- Herregud.
- Han kom ifrån sin mors begravning.
- Och krockade här?
- Ja.
- Trist.
Mannheimer nickade och fiskade upp sin mobiltelefon. Det var en Nokia 3310. Han slog ett kortnummer och traskade bort mot ett hus för att få lite lugn och ro.
En polisbil korsade plötsligt olycksplatsen.
Polisinspektörn gick fram till Walton.
- Vad har hänt här?
- En limousine och en långtradare har krockat.
Polisen nickade.
- Du, Walton. Jobbar inte du på span?
- Tillfällig chef på trafiksektionen.
- Jaså? sa polisen och vände sig om mot polisbilen. Jaja, måste rusa.
- Tja!
Walton behövde en treo.
Huvudvärken höll på att gnaga sig in igenom hans skalben.

*

Rune Lövgren satt på sitt arbetsrum.
Tillfällig chef för spaningsroteln? tänkte han. Vilken jävla skit.
Han arbetade just med ett dråp på en 40-årig missbrukare som hade hittats på en bakgata nära torget.
Han hade blivit slarvigt knivdödad av en gaturånare. Denna gaturånare som samma dag som för ett par timmar sedan hade blivit gripen, nekade metodiskt till brottet.
Lövgren hade förhört honom i en timme, men hade nu gett upp. Inne i förhörsrummet satt de båda kriminalinspektörerna Edvin Alshammar och Angus Bratt.
Gaturånaren, vid namn Mathias Forsman, var nitton år, åtalad fyra gånger för gaturån, satt på ungdomsvårdskola utanför Trelleborg, men han hade rymt, och detta hade inte varit första gången.
Han hade blivit tagen av polisen i fem års tid, alltid med en kniv i bältet. Kniven som han hade använt i dråpet på pundarn, hade han 'dumpat' i en buske i Simris, som låg utanför Simrishamn. I Simris hade han även gripits av den patrullerande polisbilen 1340.

Rune Lövgren reste sig från stolen och gick med barska steg mot förhörsrummet.
Det var en dunkel belysning och dem hade precis bytt band. Bratt stod med armarna i kors, lutad mot en vägg i bakgrunden.
Alshammar satt vid bordet, mitt emot den irriterande Forsman.
- Vad gjorde du igår eftermiddag, vid kvart i två tiden, för att vara exakt?
- Jag hängde med polarna.
- Jaha, vilka polare då?
- Tänker jag fan inte berätta, sa Forsman och lutade sig över Alshammar. Jag är ingen Goltupp.
- Vi vet att du mördade Björne Sandö, för i helvete! röt Bratt. Vittnena såg dig och din dumma tatuering.
Alshammar vek upp Forsmans tröja, och mycket riktigt. Där fanns en stor tatuering av ett hjärta. Mitt i hjärtat fanns en blodig pil, och ovanför den röda symbolen stod det ANKI med svarta bokstäver.
- Anki? sa Alshammar.
- Schysst brud.
- Anki Lindén?
- Kanske det, sa Forsman och log.
- Samma Anki Lindén som du knivhotade och försökte våldta? röt Angus Bratt; han var illröd i ansiktet.
- Kanske det, sade jag!
Även Forsman hade brusat upp.
- Det är därför du åkte in på ungdomsvårdskola, huvudsakligen, sade Bratt. Din sjuka, lilla jävla råtta!
- Nu räcker det! röt Rune Lövgren. Bratt, ut med dig.
Angus Bratt gjorde som Lövgren sade.
Alshammar lutade sig över bandspelaren och sade:
- Kriminalkommissarie Rune Lövgren anländer. Kriminalinspektör Angus Bratt utgår.
- Som sagt, Mathias, sa Lövgren, så vet vi att det var du som knivmördade Björne Sandö. Men bara rent teoretiskt.
- Där ser du…, gubbjävel! sa Mathias Forsman och spottade ned i marken.
- Men vi kan tvinga dig till att göra ett blodprov.
- Varför då?
- För att Sandö kämpade för sitt liv. Det började med att du skulle råna en påverkad pundare. Det är som att stjäla godis från ett litet barn. Men han kämpar för sitt liv, gör till och med illa dig med en av hans knarksprutor. Du blir ursinnig och knivhugger honom. När du förstår att han är död får du panik och springer där ifrån.
Forsman tittade ned i bordet.
- Mathias, du kan vara smittad av Aids. Vi måste ta ett blodprov, vare sig du vill eller inte, sa Alshammar.
Mathias Forsman sänkte huvudet mot bordet och började gråta.
- Mathias, du måste visa oss ditt sår, sa Rune Lövgren och vecklade upp den vänstra tröjärmen.
På undersidan av ärmen fanns en lång och röd rispa, den var inte speciellt djup, men det hade runnit blod ifrån den. Alshammar tryckte lite på huden kring såret och blod sipprade fram.
- Ring till Ystad Lasarett fort som fan! sa Lövgren. Beställ tid, och fixa så att någon patrull kan ta honom till sjukhuset.
Alshammar nickade och skyndade ut ur förhörsrummet.
Plötsligt blev det för mycket för Mathias Forsman, han tittade upp mot den starka lampan; svimmade .

***

Dunkel.
Märkliga röster.
Okända mansröster.
Nej, en okänd kvinnoröst hördes också.
Mathias Forsman vaknade upp i en stel sjukhussäng. Han hade aldrig gillat sjukhussängar. Hårda, orangebruna madrasser. Usch!
Han hade fått en extrakudde, en vit, pösig en.
- Mathias?
Det var en mansröst.
Någon ruskade plötsligt på honom.
- Vad är det…? sa han och kände huvudvärken.
Någon måste ha stoppat i honom något. Han var alldeles groggy och vimlade med ögonen.
Någon ruskade plötsligt på honom igen.
- Mathias Forsman? sade någon med en barsk röst.
Han blundade och skärpte sig för en sekund.
Sedan öppnade han ögonen. Där stod en för honom okänd kvinnlig underläkare, Edvin Alshammar, och Rune Lövgren.
- Mathias, hur mår du? sa Lövgren.
- Vi har tagit ett blodprov på dig, Mathias, sa läkaren. Jag heter Elaine Gustafsson.
Mathias Forsman såg på Elaine.
- Har jag Aids?
- Det är för tidigt att säga, Mathias.
Forsman försökte resa sig, men Alshammar tryckte ned honom igen mot madrassen.
- Du måste vila, förklarade han.
- Chocken tog dig väldigt hårt, sa läkaren. Vi var tvungna att söva ned dig ordentligt för att få dig att sova. Det är därför du inte minns något.
Mathias Forsman nickade.
- Sedan är det en annan sak, Mathias, sa Lövgren.
- Jaha, sa Forsman och såg på den vänlige kriminalkommissarien.
- Nu har vi teknisk bevisning mot dig. Vi vet nu med säkerhet att det var du som stack kniven i Björne Sandö.
Forsman suckade och slöt ögonen.
Han låg ned i ett antal sekunder. Sedan for han ut i ett fruktansvärt raseriutbrott.
Han skrek och välte saker.
- Satans gubbjävel! röt han och slog till Lövgren över käken.
Forsmans knytnäve började blöda men denne brydde sig inte.
- Nu lugnar du ned dig! röt Alshammar och tryckte ned Forsman mot madrassen.
Forsman öppnade käften och satte sina sylvassa tänder i Alshammars arm. Den unge kriminalaren skrek och drog bort armen.
Mathias Forsman var alldeles blodig runt mannen. Han tänder hade gått igenom kavajärmen, och huden.
Lövgrens läpp sprack plötsligt. Vilken biverkning, tänkte han och satte sig ned på en stol.
Alshammar, som aldrig hade varit argare, valde att dra sin tjänstepistol. Han skulle precis trycka ned säkringen då Lövgren stoppade honom.
I samma sekund högg Elaine Gustafsson in en kraftig sömnspruta igenom
t-tröjan på Forsman. Blod sipprade fram, nålen hade träffat honom nedanför revbenen. Han tappade alla krafter omedelbart.
Han slöt ögonen och somnade in.
Nere på golvet gick Lövgren och Alshammar runt i sitt eget blod. Såren blödde för jäkligt.

























III




Per Walton satt på sitt kontor.
Framför sig hade han Tarantel AB: s bokföring för det senaste året.
Mest för att han inte hade något att göra, ägnade han sig åt dem papperna. Bokföringen såg enligt honom, helt okej ut.
Tarantel AB var ett relativt stort och nyskapande företag.
Dem ägnade sig på heltid åt belysning. Belysning av alla sorter. Strålkastare, läslampor, lysrör, UV-ljus, lampor till vanliga vardagsrum, och så vidare.
Kvinnan som hade skapat företaget, Monika Backlund, älskade tarantelspindlar. Därför döpte hon företaget efter den hemska och livsfarliga spindeln.
Det var i mitten av 1970-talet.
År 1993 hade man beslutat om att anställa två stycken personer på VD-posten. Lars Schelander, en mycket framgångsrik man inom aktier och sådant.
Även Bo Wall anställdes, Wall hade tidigare varit anställd inom Tarantel AB som deras Europachef.
Schelander och Wall gjorde stora framgångar på VD-posten. Dom båda arbetade bra tillsammans, och dem hade svetsat ihop en fungerande styrelse.
Ett tag hade Tarantel AB till och med varit mer framgångsrikt än Ericsson, men detta hade bara hållit i sig i några veckor.

Walton tittade igenom papperna en extra gång.
Ja, allt var punkt och pricka. Inget fiffel i deras spargris, tänkte Walton och tände en cigarr.
Han drog ett par halsbloss och började plötsligt hosta.
- Fan…, sade han för sig själv, hostandes.
Jag är ovan, tänkte han. Har inte rökt på flera månader nu. Helsikes skit!
Han hostade vidare och fimpade cigarren i det genomskinliga askfatet som stod i fönstret. Han ställde det på glänt och slog bort röken från ansiktet.
Han kände på magen. Han var mycket mager, och huden formade sig nu efter revbenen.
Hans personlige läkare och vän, Kurt Berling, hade nu i runt en månads tid sagt åt honom att gå upp minst fem kilo.
Om jag försöker gå upp 3-4 kilo, går jag antingen upp 10 eller 12 kg, och då måste jag gå ned, och då blir jag ändå lika mager igen, tänkte han och suckade.

***

Rune Lövgren hade fått tre stygn i läppen.
Han var en aning chokad, men han mådde bra.
Edvin Alshammar däremot, hade fått sy sju stygn i högerarmen. Men även han mådde bra och var tillbaka på stationen igen.
Under dagen hade Leonard Magnells telefon ringt.
- Magnell.
- Ja, mitt namn är Gunilla Wachtmeister.
- Ja, hej, sa Magnell och skrev texten G. Wachtmeister på sitt block.
- Jag arbetar på Tarantel AB.
- Jaså? Jag beklagar sorgen.
- Visst, sa Gunilla Wachtmeister. Jag var Bosses sekreterare.
- Vad gäller det, fröken Wachtmeister? sa Magnell och blev otålig.
Han hade annat jobb som väntade.
- Jo, det är så att Bosse fick ett hotbrev förra onsdagen.
Magnell antecknade.
- Hotbrev?
- Just precis, sa damen i luren.
- Vad innehöll brevet?
- En sådan där jaktkniv. Blodig
- Inget mer?
- Nej, sa Gunilla Wachtmeister.
- Vart finns brevet och kniven nu?
- På vår säkerhetsavdelning.
- Kopplade ni inte in polisen?
- Nej.
- Varför inte?
- Därför att Bosse inte ville det.
- Varför då?
- Ja, vi har faktiskt eget säkerhetsfolk här på företaget.
- Jo, sa Magnell. Visserligen. Men han blev ju hotad. Och ert säkerhetsfolk har knappast ett brottsregister dem kan titta i.
- Nåja, sade Gunilla Wachtmeister. Bosse ville inte det.
- Varför berättar ni detta då?
- Jag tänkte att…
- Att vadå, fröken Wachtmeister?
- Att när allt kommer omkring så är ändå Bosse död. Då spelar ju det ingen roll.
- Trots att han omkom i en bilolycka?
- Ja, trots att han omkom i en bilolycka.
- Vad händer på Tarantel AB nu?
- Timander i styrelsen har ansvaret tills vidare.
- Jaså?
- Mm, sa hon och gäspade.
- Jag får tacka för att du ringde, fröken Wachtmeister.
- Det är jag som ska tacka er, konstapel Magnell.
- Nåja, hej så länge!
Leonard Magnell lade på telefonluren och granskade sitt block.

G. Wachtmeister – Walls sekreterare. Hotbrev, Wall, onsdagen 19/9. Blodig jaktkniv. Ville inte blanda in polis. Kniv och brev finns på säkerhetsavd, Tarantel.

Inte så pjåkigt! tänkte han och vände sig mot sin kontorstelefon.
Kortnumret till Walton var B14.

*

Per Walton hade skickat ett par kriminalare för att hämta brevet och jaktkniven.
Den tekniska avdelningen skulle sedan få ta över kommandot över varorna. Enligt kriminaltekniker Justin Hagberg skulle Walton titta ned vid halv fyratiden.
När klockan slog halv fyra prick, reste sig Per Walton från sin kontorsstol. Han åkte med hissen ned till den tekniska avdelningen som låg på våning tre.
Han gick med lätta steg mot Hagbergs arbetsrum. När han inte var där meddelade en annan tekniker att han befann sig inne på labbet.
Walton hade aldrig riktigt gillat deras kriminallaboratorium. Belysningen var stark, och väggarna vita.
Han fann Hagberg över ett teleskop.
Denna äldre och rutinerade tekniker tittade på det tomma brevet som kniven hade legat på.
- Har du… hittat något? sa Walton försiktigt.
- På skrivbordet.
Walton nickade och vände sig mot detta skrivbord. Där låg ett par papper. Det var en slagningsfil.
- Henning Kallmér, läste Walton.
- Mm, sa Justin Hagberg. Småtjuv.
Walton nickade.
- Hårdhänt typ, fortsatte teknikern. Misshandel fyra gånger, tre på män, en på en kvinna. Ingen sexbrottsling, utan mer…
- Tack! sa Walton. Jag kan läsa själv.
Efter en stund sade Hagberg metodiskt och lugnt:
- Du, Walton. Jobbar inte du på trafiksektionen nu?
- Jamen det var ett jävla tjat!
- Jaja, muttrade Hagberg. Ingen anledning till att brusa upp…
- Förvånar det dig att det var Kallmérs fingeravtryck på det där brevet?
- Nej, inte det minsta. Kallmér… han är en sådan där karl som aldrig har haft ett redigt jobb i hela sitt liv. Jobbade svart på ett snickeri i Tomelilla som sjuttonåring. Stal saker på sitt gymnasium. Skolkade stora delar av terminerna. Misshandlade en lärare och blev relegerad. Sedan har det bara fortsatt. Gaturån, misshandel, narkotikabrott. Används av flera typer till att kassera in pengar. Skulle inte förvåna mig om man får veta att han har spräckt skallbenet på en eller två.
Walton nickade.
- Du, jag tar med mig det här upp. Till mig, alltså.
- Lämna det där hos Lövgren, du. Ta hand om trafiken istället.
Walton skakade på huvudet och gick där ifrån.
Han kontaktade senare under dagen chefen för spaningsroteln. Christer Fursth.
- Jag måste byta, sade Walton på Fursths kontor.
- Till span igen?
Walton blinkade med ögonen. Det betydde JA.
- Blir nog svårt, sa Fursth.
- Låt Mannheimer ta hand om trafiksektionen.
- Du är ju bindgalen!
Walton blev irriterad.
- Han är faktiskt en av de mest kompetenta assistenterna som jag har träffat under hela min livstid, Christer!
- Kan så vara, Walton. Kan så vara…
- Snacka med RPS är du hygglig.
- Trivs du inte med chefsposten?
- Jag trivs inte med att se en utredning flyta iväg!
- Vilken då? Dråpet på pundarn? Det är uppklarat…
- Hotet mot Bo Wall!
- Bo Wall?
- Ja!
- Men han är ju död.
- Någon hotade honom förra onsdagen. Jag vill veta vem!
Fursth betraktade honom.
- Sedan vet du, Christer. Att jag visar min kompetenta sida en aning bättre på spaningsroteln.
- Du är en bra polis, Walton. Och det vet du, sa Fursth.
Per Walton nickade.
Nu gäller det att vara självgod, tänkte han.
- Jag ska snacka med RPS, sa Christer Fursth. Jag kan inget lova, men du ska få svar i morgon bitti.
- Bra!

***

Per Walton slog en blick mot klockan. Tio över tolv på natten.
Han höll i ett av hans många vinglas En aning berusad var han. Detta var hans tredje glas rödvin. Han var överenergisk denna kväll. Därför drack han en smula för att lätta på tankarna. Det hjälpte.
Det hjälpte honom även att få igång sin sömn. För fem över halv ett somnade Per Walton i kökssoffan. Båten gungade. Han hoppades på att kunna börja arbeta på hans gamla rotel igen, någon gång innan lunch. Troligtvis skulle det ske, och han njöt av det i sina drömmar…



































IV




Klockan kvart i tolv visade sig vice rotelchef för spaningsroteln vid Simrishamnpolisen – Per Walton!
Titeln t.f. chef för trafiksektionen hade vandrat över till Harald Mannheimer som även hade avancerat till inspektör.
Spaningsroteln arbetade nu parallellt med åtalet mot Mathias Forsman, plus hotet mot den avlidne Bo Wall.
Bratt och Lorentz pendlade mellan båda fallen. Medan Lövgren och Alshammar riktade in sig på åtalet mot Mathias Forsman. Magnell och Walton riktade in sig på hotet mot Bo Wall, och Walton hade som mål, att denna dag ta sig in till Malmö strax efter lunch.
Hans så kallade lunchmåltid blev en Big Mac på en sketen McDonalds strax utanför Malmö.

*

Malmös största polishus kryllade av poliser.
I receptionen hade han hänvisats till en poliskommissarie Nils Philgren.
Han hade frågat sig fram, och tillslut kom Per Walton fram till arbetsrummet där poliskommissarie Nils Philgren vid underrättelseenheten, arbetade.
Nils Philgren var en fetbelagd man med korta armar. Han hade tunt ljusbrunt hår. Philgren hade kammat det åt vänster sida, hårt.
Hans buk var rund som en julkula, stenhård som en pansarvagn, och stort som ett trumset. Även den bekväma dubbelhakan kunde Walton skymta.
- Hej, sa Walton och sträckte fram handen. Per Walton, Simrishamnpolisen.
- Jaa, sa Philgren på skånska. Nils Philgren, Malmöpolisen.
De båda skakade hand och Walton satte sig ned i besöksstolen.
- Ja, det så här att jag måste besöka Henning Kallmér. Han är inblandad i en utredning jag driver…
- Kallmér?
- Vi måste besöka honom. Han är som sagt inblandad i en utredning som jag driver.
- Ja, det blir fan inte lätt!
- Varför då?
- För att han hatar poliser!
- Jaha, men vi måste ändå besöka honom.
- Ja, men det blir fan inte lätt!
- Varför då?
- För att han hatar poliser!
- Måste du vara så jävla enkelspårig?
Philgren tittade på sitt armbandsur.
- Ja, men kom med då, för i helvete.
Walton nickade.
Nils Philgren stannade upp mitt i trappan.
- Har du vapen på dig?
Walton kände efter.
- Nej, hurså?
- Ja, annars blir det fan inte lätt!
Walton suckade.
- Har du ingen reserv?
- Jodå, för fan!
- Vart ligger den?
- I cigarrlådan.
Walton hejdade ett skratt.
- Cig… cigarrlådan? Vad fan gör den där?
- Hämta skiten, nu istället!
- Ja, ja.

*

Nils Philgrens bil var en Citroën.
Per Walton kunde inte markera vilken modell. Troligtvis den senaste.
Philgren visade sig vara en riktigt hårding. Han körde i 110 på en 90-väg, endast för att hinna fram och tillbaka, innan klockan skulle slå kvart i sex.
Denna spännfeta poliskommissarie från Malmö körde ut från staden och ut på havet.
Philgren körde längs stränderna och sedan ut mot landet. Han kom sedan fram till en gigantisk villa. Nästan som en herrgård.
- Är det här han bor? sa Walton.
Philgren nickade och plockade fram sin Sig Sauer från kavajfickan.
- Har du inget axelhölster? frågade Walton.
- Du! Om jag har en nystruken skjorta på mig, då går jag fan inte och kladdar ner den med något jävla resårband!
Walton nickade. Han orkade inte fortsätta konversationen.
Philgren drog en enkel och metodisk mantelrörelse på sin tjänstepistol och stoppade ned tillbacks den i den högra kavajfickan.
- Vaddå? Är han farlig, Nisse? Han Kallmér?
Nils Philgren som mycket kortare än Walton såg upp mot denne. Sedan nickade han bara och fortsatte gå.
- Om han drar fram sin hagelbössa hinner inte du dra mantelrörelse då, unge man! sade Philgren.
- Jaha, sa Walton och kände hur han svettades.
För första gången på länge började han bli nervös. Han plockade fram Philgrens reserv-Sig Sauer och tryckte ut magasinet. Där fanns det kulor. Han tryckte sedan upp det i kolven igen och gjorde även han mantelrörelse. Men Walton höll pistolen i högerhanden hela tiden.
Nils Philgren gick försiktigt fram till huset. Walton smög.
Dom gick till husets baksida och såg där en altandörr. Walton kände på dörrhandtaget. Låst.
- Den är låst, sa han.
- Jo tack, jag märkte det, sa Philgren.
Han såg plötsligt något på marken, han plockade upp det. Det var en egen rullad cigarrett. Den var bara halvt rökt och glöden fanns inte kvar.
- Marijuana? frågade Philgren och tog en tändare.
Han tände cigaretten och tog ett bloss.
Han började plötsligt hosta.
- Klart som fan att det är marijuana…
Han stampade ihjäl den.
- Kallmérs? frågade Walton.
- Sannolikt, sa Philgren och gick fram till den ståtliga häcken som fanns bakom honom.
Walton såg upp mot himlen.
- Jamen titta här då! sa Philgren och böjde sig ned.
När han reste sig höll han i en pistol med tummen och pekfingret.
- En redig Colt, sa han.
- Är det Kallmérs det också?
- Sannolikt!
- Är det här någon jävla marknad?
- Jo, men du vet…
- Ssch!
Philgren slutade tvärt att prata.
- Hör du? viskade Walton.
- Nää!
Walton fattade sin Sig Sauer med två händer. Han gick långsamt fram till husknuten med pistolen riktade ditåt.
- Är det någon där? viskade Nils Philgren.
Walton nickade.
- Jag tror det.
Han skuttade ljudlöst fram och hoppade fram bakom knuten. Han höll nu fingret på avtryckaren. Ingen fanns där.
Plötsligt rörde häcken på sig ivrigt.
- Där! röt Walton.
Philgren tappade Colt-pistolen i marken.
Walton hoppade igenom häcken. Han kom ut på en veteåker. Stråna begravde honom. Ingenstans såg han den flyende Henning Kallmér.
- Philgren! skrek han ut i dunklet.
Svaret kom först efter fem sekunder.
- Ja!
- Ser du honom?
- Nej!
- Jävlar i helvete…, muttrade Walton och sprang på måfå vidare in i åkern.
Strån, strån, inte en skymt av Kallmér. Han befann sig fjorton meter före Walton.
Denna kriminalkommissarie visste inte vart Nils Philgren befann sig. Vart det i åkern, huset, eller på tomten?
Plötsligt brändes en salva pistolskott av. Dem var fyra stycken, och alla riktade mot Per Walton. Walton skrek och kastade sig ned på marken. Leran kletade i ansiktet. Han spottade lite för att få ut gruset som hade flugit in i fallet.
Sedan sköt han två skott rakt ut i åkern. Hoppades på att dem skulle träffa Kallmér.
Sedan fortsatte han att springa.
Vart fan är du? tänkte han och stannade tvärt upp.
Han hade tappat honom och det var hans fel. Plötsligt kom en andfådd Philgren springande emot Walton. Han stannade vid honom och flåsade.
- Fan! röt Walton. Vi tappa honom!
- Det… det där var… det där var inte Kallmér!
Walton hoppade inombords till.
- Hur fan vet du det?
- För att jag såg hans ansikte när du jagade honom. Jag stod vid häcken och såg på.
- Jaha, vem fan var det då, Nisse?
Nils Philgren ryckte på axlarna och tog fram ett cigarettpaket.
- Vill du ha?
- Jag föredrar cigarrer, men visst.
Dom båda tog varsin Camel Light och rökte på dem när du gick ut ur åkern.
- Vart befinner sig Henning Kallmér? frågade Walton och torkade bort leran från ansiktet.
- Ja, du. Det är en bra fråga.



















OKTOBER

























V




”Klockan 14.30 idag, 2 oktober, dömdes Mathias Forsman till 8 års fängelse för dråp och våld mot tjänsteman. Mathias Forsman dräpte en missbrukare vid torget i Simrishamn, han skadade sig där på missbrukarens spruta, och det blev fastställt i förrgår att han inte blev smittad av Aids, som läkarna trodde.”

Ånej! tänkte Walton. Cocktailparty på stationen.
Rune Lövgren och Edvin Alshammar hade mest på rutin löst fallet. Gett ut signalement på mördaren strax efter mordet, i polisradion. Gripit honom, använt originell förhörsteknik, tagit blodprov, och pang! Mördaren fälld.
Ett klassiskt hetsfall.

***

Senare på kvällen – då cocktailpartyt inleddes, slog det Per Walton en sak.
Han trivdes väldigt bra med Nils Philgren. Han var en mycket duktig polis. Och som pricken över I: et så var han mycket trevligt också.
Christer Fursth hade talat med Malmöpolisen, Philgren och Walton skulle arbeta tillsammans med att finna både den som besköt Walton ute i åkern, och småtjuven Henning Kallmér.
Dem skulle ut med en efterlysning på Kallmér om han inte dök upp inom en vecka. Då kunde brott ligga bakom.
I och för sig trodde varken Walton eller Philgren detta, men detta var Fursths order.
Lövgren kom fram till Walton och gav honom ett glas med bål.
- Vad är det i?
- Skit i det, sa Lövgren. Koppla av, Per.
Walton nickade.
- Grattis, förresten.
- Nej, sluta nu. Du vet lika bra som jag att det var vilket hetsfall som helst. Den du borde gratta är Alshammar. Han är som ett barn på Julafton.
- Verkligen? Det förvånar mig inte…
- Ja, men det är bra för honom att han visar sin kompetens nu. Fursth är mycket nöjd.
- Han lär knappast bli kommissarie i morgon, muttrade Walton och drack.
- Nej, men om sex år, kanske.
- Det är möjligt. Då kommer vi ha tre kommissarier på roteln.
- Sannolikt inte. Om Alshammar blir kommissarie lär han flyttas över till någon annan rotel.
- Vilken då, tror du?
- Antagligen narkotikaroteln.
- Du! Det där är bara skitsnack, och det vet du!
- Vilken rotel tror du då?
- Ja, varför inte underrättelseenheten?
Rune Lövgren ryckte på axlarna.
Dem båda avslutade konversationen och gick åt separata håll.
Vi börjar glida ifrån varandra för var dag! tänkte Walton.































VI




Nils Philgren ringde tidigt på morgonen till Waltons mobil.
Denne vaknade ivrigt och surt av det.
- Walton!
- Ja, det är Philgren. Hur länge sover du, egentligen?
Walton slog en blick mot klockan. Kvart över sex.
- Jo, tack. Så mycket jag behöver.
- Jag gick upp och duschade för 45 minuter sedan. Klockradion står varje vardagsmorgon på 05.00, prick!
- Jag förstod nästan det…, muttrade Per Walton och slog av sig täcket.
Han gick ut till köket och tog fram en brun smörgås.
- Hallå? sa Philgren. Är du kvar?
- Ja.
- Bra. Vi har nämligen saker att uträtta idag.
- Jaså? Vad då för något?
Satte på två ägg på spisen.
- Henning Kallmér hängde enligt ryktet jävligt mycket med en välformad kvinna.
- Ved vem?
- Ja… en hora.
- Det förstår jag. Men vad heter hon?
- Pernilla Henriquez.
- Hur kände Kallmér henne?
- Ja, antar att den undre världen förde dem samman.
- Jag fattar…
Han skalade äggen och mosade sönder ett av dem på sin bruna macka. Sedan tog han fram kaviartuben och körde ett par längder över mackan. Smaskens! tänkte han.
- Är hon villig att prata?
- Ja, hon känner mig och så.
- Det menar du inte?
- Inte på den nivån. Rent yrkesmässigt.
- Det är klart jag förstår det, Nisse!
- Det hoppas jag…, muttrade Philgren. När kan du komma över?
- Det skulle bli vid 11.
- Elva?
- Ja.
- Det passar mig utmärkt. Då säger vi det.
- Ja, det gör vi.
- Hej!
- Vi ses!
Walton lade på och körde ned mobilen i morgonrocksfickan.
Egendomlig karl! tänkte han. Men trevlig, och bra på sitt yrke.
Walton smaskade i sig sin macka och åt det andra ägget toppat med lite Kalles Kaviar.
Han klädde på sig, och tog denna dag med sig den Sig Sauer som Philgren hade lånat ut till honom. Malmöpolisen hade låtit honom att behålla den.
Tredje oktober! tänkte han. Det börjar gå fort nu!
För en stund sedan var det juni, och jag var mitt uppe i Skånes mest hemska massaker genom tiderna. Sedan blev jag tillfällig chef för trafiksektionen, fram tills en dryg vecka sedan. Om lite mer än fem månader är jag 38. Herregud!

***

- Ja, hon är här inne, sa Philgren när dem hade korsat klubbens lobby.
- Vad är det här för ställe? frågade Walton.
- Ja, säg det. Ska vara en nattklubb men jag vete fan vad som händer här på kvällarna.
- Vad tror du?
- Sex, sprit, och droger!
- Jobbar Pernilla Henriquez här?
- Ja, men bara på helgerna. Hon är dansös och servitris.
Dom gick fram till ett bord där en kvinna med blonderat hår satt.
- Pernilla Henriquez? frågade Walton.
Denne nickade.
- Per Walton, Simrishamnpolisen.
Philgren och Pernilla hejade på varandra, sedan satte sig dem två poliserna ned vid bordet.
- Pernilla, sa Walton och satte armbågarna på bordet. Du känner Henning Kallmér, eller hur?
- Ja, Henning känner jag sedan jag blev myndig.
- Hur gammal är du idag? frågade Philgren.
- 29.
- Henning Kallmér är försvunnen.
Pernilla verkade inte överraskad.
- Han har försvunnit hela tiden. Så länge jag minns, i alla fall.
- Så det är ganska vanligt, alltså?
Hon väntade med svaret.
- Ja, rätt så.
- Talade Henning någonsin om någon Bo Wall? sa Walton.
- Bo Wall?
- Ja, sa Philgren. VD:n för Tarantel AB.
- Åh, sade hon. Dom här lysrören kommer därifrån. Fast vi har ju självklart sprayat dem i olika färger.
- Svara på frågan, sa Walton.
- Nej. Inte vad jag minns!
Hon hade blivit sur.
- Varför frågar ni det?
- Jo, därför att…, sa Philgren men avbröts.
- På grund av tekniska utredningsskäl; så kan vi tyvärr inte säga det.

Senare i bilen bjöd Walton på cigarrer.
- Varför sa du så? frågade Philgren.
- Vad?
- ”På grund av tekniska…”.
- Ja, nåt måste jag säga.
Philgren rökte klart sin cigarr på ett par tunga halsbloss. Han kastade ut den genom bilrutan och vred om nyckeln.
- Vem är Kallmérs uppdragsgivare? sa Walton.
- Varför undrar du det?
- Därför att Kallmér skulle knappast hota Bo Wall ensam.
- Ja, det vet i alla fall inte jag.
- Kan du inte ta reda på det?
- Ja, det blir fan inte lätt!
- Vem var hans förra då?
- Det vet jag! utbrast Nils Philgren. För det är min syssling.
- Vad heter han?
- Mats Walthin, din gamla sardin!
Vad är det med dig, Nisse? tänkte Walton.
- Vad arbetar han med?
- Advokat.
- Egen byrå?
- Mm, sa Philgren och nickade. Walthin – Advokat .
- Klyftigt namn. Ligger det nära?
- En kvart härifrån.
- Då tittar vi förbi!

*

Kvinnan som satt i receptionen hade blont hår, och var en bit över 30.
- Har ni beställt tid?
Philgren plockade fram sin legitimation och visade kvinnan.
- Nils Philgren, Malmöpolisen.
- Du då? frågade kvinnan och såg på Walton.
Walton visade sin bricka och sade metodiskt:
- Kommissarie Walton, Simrishamnpolisen.
- Ni vill alltså träffa Mats?
- Ja, du kan hälsa att sysslingen är här – med en kollega.
Kvinnan nickade och plockade upp sin kontorstelefon. Hon slog ett kortnummer och väntade.
- Ja, hej. Det är från receptionen. Det är två herrar här som vill träffa dig…
Philgren trummade med sina fingrar på disken.
- Ja…, men det är så att dem kommer från polisen. Den ena säger att han är din syssling.
Tyst i luren.
- Ja, men vad bra! Då kommer du nu. Hej!
Hon lade på och log mot Philgren och Walton.
- Han kommer alldeles strax och möter er.
- Tack! sa Walton och körde upp armbågen på disken. Kvinnan i receptionen återvände till sitt.
Efter en stund kom en lång man med gråsvart bakåtstruket hår. Han hade kavaj, skjorta, och slips på sig.
Inte alltför dyra saker, tänkte Walton.
- Nils! ropade mannen. Det var inte igår det!
- Nej, men i förrgår…, muttrade Philgren för sig själv.
Han höll nämligen all i nattspaning som hade bedrivits mot Walthin.
- Hej, Mats! Nej, som sagt; det var inte igår!
Dem båda skakade hand.
- Det här är en kollega från Simrishamn, Per Walton.
Walthin såg med avsky på Walton.
- Hej, sa Walton och sträckte fram handen.
- Hejsan, sa Walthin och skakade den.
- Vi går till ditt rum, sa Philgren.
- Ja, det blir nästan bäst.

Mats Walthin satte sig ned i sin skrivbordstol.
Walton och Philgren fick nöja sig med två besöksstolar.
- Kaffe, någon? frågade Walthin vänligt.
- Nej, tack, sa Nils Philgren. Vi kom inte för att dricka kaffe.
- Vad gäller ärendet?
- Henning Kallmér, sa Walton.
Vad fan…? tänkte Walthin. Hur fan har dem fått tag i dem uppgifterna.
- Ja, vad har det med mig och göra?
- Vet du vem det är? sa Philgren.
- Ja, självklart.
- Hur du? frågade Walton.
- I mitt yrke måste man veta allt sådant.
- Vem är han då?
- En småtjuv. Kriminell, som ni skulle sagt.
- Har du haft honom som klient någon gång? sa Philgren.
- Även fast jag inte diskuterar mina klienter – inte ens med ordningsmakten – så kan jag av vänlighet säga NEJ. Jag representerar inga busar.
- Det går ett rykte om att Henning Kallmér var din förra vapendragare, sa Walton.
- Ska jag ta det där som en konstaterande? sa Walthin och höjde ögonbrynen en smula.
- Stämmer det, Mats? sa Philgren. Du behöver bara svara JA, eller NEJ.
- Nej! sa Walthin bestämt. Det stämmer inte.
- Du! Jag är jävligt trött på ditt jävla skitprat! röt Walton tog upp två pärmar som Walthin ägde; kastade dem i väggen.
- Du ser vad som händer! Din jävla råtta!
Papperna flög runt i rummet. Walthin förändrade inte sitt lugn.
- Du är advokat, en rättvisans tjänare. Och så sitter du här och förnekar att du har vakat över kriminella individer. Fy Fan!
- Om du ursäktar, nu måste jag ut med mitt jaktlag.
Nils Philgren reste sig.
- Ja, jag tror ändå att vi är klara här.
Han knäppte kavajen och drog med Walton ur rummet.
- Walton! ropade Walthin i en sista sekund.
- Ja?
- Vänta på besked hos CU!
- Jävla rövhål.
Poliserna stängde dörren efter sig.
Mats Walthin grep genast tag i telefonen och slog ett nummer.
- Ja, hej. Det är jag!
- Du kan vi ta det där senare, sa mansrösten. Någon ska tydligen predika.
- Det är problem, sa Walthin och började bita på sina naglar.
- Jaha, vad har hänt?
- Två poliser vet att Kallmér är försvunnen. Dem förhörde mig alldeles nyss!
- Vad är ditt förslag? Vad tycker du vi ska göra?
- Absolut någonting åt Kallmér. Fort som tusan!
- Ja, men då säger vi väll så, sa mansrösten. Hej med dig!
Walthin lade på. Han suckade.
Helvetes jävla skit! tänkte han.


VII




Per Walton visste att han famlade runt i blindo.
Timmarna gick, tillslut var dem dagar, och tillslut var dem v e c k o r.
Dem hade inte enda ledtråd i fallet. Dom visste inte ens med säkerhet om Bo Walls död hade varit en olycka, eller ett välmaskerat mord? Han började tråkas ut. Philgren hade lämnat ett signalement på den som hade skjutit mot Walton i åkern.

· Svart hår, kortklippt. Guldring i vänster örsnibb. Kraftigt ansikte, ej utstående kindben. Manligt kön.
· Svart läderjacka, åtsittande läderbyxor. Svart t-tröja med en flammande dödskalle som bild.
· Beväpnad, halvautomatisk pistol. Kan vara farlig på grund av lätthanterliga droger. Dvs. rohypnol, kokain, ecstasy, mf.l
· 170-175 cm lång. Normal kroppsbyggnad, muskulösa armar. Vit hud, en aning solbränd, kan bero på att mannen i fråga kan härstamma från utlandet.

Aspiranter höll på för fullt med att finna någon i brottsregistret med detta utseende. De kanske skulle ta ett par dagar att finna denna person(om dem någonsin skulle få en bra träff).

***

När Per Walton kom till Malmö denna dag, befann sig Nils Philgren redan på parkeringen.
- Vi åker direkt?
- Vart?
- Patrullering.
- Varför då?
- För att hitta Henning Kallmér, för i helvete.
Dom båda satte sig i Philgrens bil.
- Kan vi inte skicka ut någon annan bil?
- Nej, vi har mest rutin.
- Jaja.
- Ring någon från ditt distrikt, också. Dem kan hjälpa till med att spana i och utanför Skillinge och Simrishamn.
- Ja, jag vet två stycken bra, sa Walton greppade tag i mobilen.

*

- Är du från vettet!?
Kriminalinspektör Angus Bratt kunde inte på några villkor gå med på detta krav.
- Bo Wall är död. Punkt slut! The End!
- Angus, det här är ingen tjänst. Det är en order!
- Ja, okej då. Jag tar med mig Lorentz.
- Bra. Ta Skillinge och Simrishamn, plus ställen utanför dem två platserna. Ring oss efter en timme. Okej?
- Okej!

***

Tre beslutsamma individer, alla under hård press från polismakten.
- Dom är oss på spåren, sa Mats Walthin.
- Mm, sa den andra mannen i skaran. Dom har börjat nästla sig in i nätet.
- Vad är era förslag? sa Den Store. Att göra någonting åt denna… Kallmér?
- Möjligtvis, sa Walthin.
- Det måtte vara det bästa, sa den andra mannen.
Den Store skakade på huvudet.
- Kom ihåg att vårt stora intresse gäller Tarantel AB.
- Men för att nå det målet måste vi göra någonting åt våra spår.
- Ja, sa Walthin. Sopa igen dem!
- Walthin, det där har du skött i alla dem här åren. Och du ska fortsätta med det!
- Självklart, självklart…, sa Walthin. Absolut. Det ska jag göra.
- Kommer det gå vägen? undrade den andre mannen i sällskapet.
- Vad för någonting? sa Den Store.
- Att nå vårt mål?
- Tarantel AB?
- Mm.
- För tidigt att säga, sa Den Store. Walthin, kontakta mig i övermorgon.
- Självklart, sa Walthin.
- Mötet är avslutat. Nu ska jag återgå till mitt arbete!
Den andre mannen och Walthin gick. Den Store stannade kvar.




VIII




Det knastrade till i radion.
- Nej, Lorentz och jag ger upp nu! sa Bratt från sin bil.
Walton fattade micken och sade.
- Okej, 1370. Vi ses i morgon.
- Over and out, sa Bratt.
Sedan bröts linjen.
- Ska vi också ge upp? frågade Philgren.
Walton nickade och förde micken mot munnen.
- Samband, kom!
- Samband här, kom!
- 1708, här! Walton och Pihlgren. Kan du be Fantström på underrättelseenheten att efterlysa Henning Kallmér, kom!
- Visst kan jag göra det. Henning Kallmér? Kom!
- Just precis.
- Slut, kom!
- Klart slut, sa Walton och satte tillbaka micken på sitt ställe.
Philgren stannade vid ett stoppljus.
- Vad tror du har hänt med han?
- Med vem?
- Ja, vem tror du?
- Kallmér?
- Ja!
- Jag tror ingenting.
- Ingenting?
- Antingen gömmer han sig för oss för någonting han har gjort, eller så har någon mördat honom. Vad tror du?
- Jag har en annan teori.
- Shoot! sa Walton och tände en cigarr.

*

Walton satte sig på Philgrens besöksstol.
Philgren satte sig mitt i mot och såg Walton djupt i ögonen. Han spände blicken, lade upp armbågarna på bordet, och sade:
- För 4 månader sedan avgick Lars Schelander från sin VD-post.
Walton nickade och tände en ny cigarr.
- Ingen begrep varför Schelander avgick, och Tarantels presstalesman sade bara att Schelander kände sig trött och tänkte dra sig tillbaka. Han var 57 år gammal. 57 år gammal!
- Man går i pension vid 65.
- Just det. Och därför tyckte jag det verkade märkligt. Men jag grubblade inte över det. Mina aktier hos dem varken steg eller sänktes.
- Har du aktier hos dem?
Nils Philgren låtsades inte om kommentaren.
- Tarantel AB är ett jävligt framgångsrikt företag. Dom är internationella och dem är bra på sin sak. Man kan fan investera aktier hos dem, som man vinner på. I 30 dagar hade dem större vinster än Ericsson, för i helvete.
- Ja…
- Och för några veckor sedan hotades Bo Wall. Han fick ett brev med en kniv som var inlindat i ett papper.
- Det stämmer, sa Walton och tog ett halsbloss.
Vilken redig cigarr! tänkte han.
- Bo Wall ville inte blanda in polisen. Det är ingen som vet.
- De har egna säkerhetsmän där på företaget.
- Dem har inga register eller skit. Deras säkerhetsmän består av privatdetektiver, f.d. snutar, och polis-wannabies, sa Philgren nästan surt.
- Så du menar…?
- Exakt! Wall visste vem som hade hotat honom och visste vad den anonyme hotaren var kapabel till.
- Så han höll käft.
- Ja, sa Philgren. Han höll käft…
- Men gav sig inte!
- Nej, för att Tarantel AB var hans liv. Så den anonyme hotaren väntar i några veckor, mutar chauffören – säkerligen!
- Chauffören var kurd…
- Självmordsaktörer.
- Herregud!
Walton var tyst för någon sekund innan han sade:
- Så kurden åkte in i långtradaren i full fart. Han dör, Bo Wall dör.
- Ja, sa Philgren.
- Det är någon som försöker ta över Tarantel AB!
- Äntligen har du fattat!
- Vem?
- Ja, samma en som försöker sopa igen spåren efter sig.
- Har vi någon misstänkt?
- Vi har en gubbe som kan ta oss rätt in i kedjan, sa Nils Philgren.
- Vem?
- Mats Walthin.
- Hur vet du det?
- Därför att Walthin är med i ett ganska berömt jaktlag.
- Ja?
- I Bo Walls hotbrev låg en jaktkniv.
- Är det någon i jaktlaget som är gärningsmannen?
- Jag tror det, sa Philgren.
- Vilka finns i jaktlaget då?
- Runt tio stycken.
Äntligen hade dem kommit någonstans i deras fall. Allt kretsade kring det förbannade j a k t l a g e t.
- Slå en signal till Walthin, sa Walton. Be honom att komma, fort!
- Vad ska du göra?
- Skaffar ett domstolsuttalande på att vi kan arrestera honom.
Nils Philgren slog numret. Han lade plötsligt på.
- Affärsresa.









































NOVEMBER

























IX




Walthin befann sig på Arlanda.
Närmare bestämt på Arlandas herrtoalett. Hans chaufför, eller livvakt som Den Store hade sagt, stod vid handfaten.
Själv stod Mats Walthin vid pissoaren och tömde blåsan. Dem båda männen var ensamma. Ingen annan än dem två var där, och Tystnaden förstås.
Det enda som tillslut bröt Tystnaden var den gula strålen som sjöng sin entoniga melodi med pissoaren som dess bräckliga instrument.
Den entoniga melodin fick ”chauffören” helt utan förvarning, att tänka på ett rockband som han och några vänner hade skapat. Sonic Death Monkeys. Deras förebilder hade varit huvudsakligen Europe, Queen, och Iron Maiden. Chaufförens favoritlåt hade då varit Iron Maiden´s Run To The Hills. Sångarens skrikiga sound hade lett honom flera gånger genom vardagen.
Den korrumperande Walthin stod med sina ben som på grunden av en av Faraos ståtliga pyramider. Han höll undan rocken och kavajen från hans solgula stråle. Det skulle nämligen se en smula märkligt – för att inte tala om pinsamt, om Walthins rock skulle vara nersmutsad med advokaturin vid gaten.
Han räckte sig efter toapapper med sin högerhand. Samma högerhand som höll flera illaluktande baciller som gisslan.
Walthin drog upp gylfen och vände sig mot handfaten. Han skruvade på kallvattnet och hans så kallade 'chaufför' steg åt sidan och ställde sig bakom den handtvättande mannen. Den godhjärtade advokaten fritog gisslan med en klockren flygplanstvål. Billig! tänkte han och blinkade av avsky med ögonen.
Walthin stängde av kranen och gick fram till den handtorkande apparaten som hängde vid dörren. Hans chaufför stoppade handen innanför rocken och plockade långsamt fram en pistol. Märket var Glock 17 och det var inte första gången denna chaufför tänkte utnyttja dess kapacitet.
Mats Walthin – som hade ryggen mot sin chaufför, satte igång den handtorkande plåtmaskinen som satt på väggen. Han satte sina händer under den runda luftsprutan.
Just i den ännu omogna sekund small det.
Det var en öronbedövande knall som dämpades en aning på grund av den hårdkörande, gråtande, och den tårfyllda handtorkaren.
Men skottet, som hade trängt undan luften och färdats mot sitt mål hade självsäkert och kopiöst rakt knackat hål på Walthins bakhuvud.
Både vita och röda blodkroppar hade funnit friheten, dem var fria från Walthins inre martyr. Hans tankegång hade nämligen plågat dem i 54 livslånga år.
Dom sprang för livet och kletade fast sig på dem vita kakelplattorna som väggen täcktes av.
Allt vitt i rummet gjorde Walthins överman snurrig. Skulle även han möta ljuset? Walthin sjönk sakta – med hakan mot handtorkaren som nu hade slutat gråta, nedåt, mot det vitbländande golvet.
Walthins bödel betraktade sitt offer med tallriksstora ögon, och en öppen och våt läpp. Han kastade sedan iväg pistolen på måfå, den landade i den metallgråa pissoaren. Den Kriminelle gick fram till Mats Walthins livlöse kropp och muddrade honom på pengar, id-kort, mobil, och flygbiljett.
Han stoppade på sig allt och försäkrade sig om att han hade sitt falskgjorda pass med sig. Efter detta räknade han pengarna. Tre 500-lappar, svenska kronor, 12 dollar och 4 cent, och sist men inte minst, 17 Euro.
Han övervägde om han skulle plocka metodiskt upp pistolen igen och skjuta Mats Walthin igen, men nu på nära avstånd i bröstet.
Han valde att inte göra det, utan han skyndade istället ut från toaletten. Utanför toaletten kunde han läsa på en TV-monitor att planet till Köpenhamn skulle avgå inom 25 minuter. Man skulle vara beredd på att checka in.
Chauffören sökte upp Gate 12 och gav där sin biljett till en kvinnlig flygvärdinna. Hon betraktade biljetten, rev den och sade med ett vänligt leende:
- Har du möjligtvis med dig ditt pass?
- Självklart, sa Chauffören och plockade fram det falskgjorda passet ur innerfickan på skinnjackan.
Flygvärdinnan betraktade passet och gav nästan omedelbart tillbaka det till ägaren.
- Välkommen ombord, herr Walthin, sa hon och log hjärtligt.
- Tack så mycket, sa Chauffören och stoppade på sig passet.
Han gick förbi värdinnan och gick fram till frukthyllan. Han tog där en banan och satte sig ned på en rikligt obekväm stol av flygplatssort. 4 minuter senare strömmade folk in på planet; på planet som skulle till Köpenhamn, Danmark.
I precis samma sekund fann man kroppen.

***

Kriminalkommissarie Roland Westrupp – ansvarig för huvudsakliga utredningar på våldsroteln vid Köpenhamnpolisen, var trött.
Han hade arbetat sedan 10 i morse med att finna en kallberäknande rånare. Vid postrånet som rånaren hade utfört hade han varit omaskerad. Men ändå hade alla vittnena bara meddelat att han hade varit reptilliknande.
Detta hade varit det sämsta signalementet på en rånare (även maskerade) på minst 15 år.
Kollegan, den nye förstärkningen på roteln – kriminalinspektör Ludvig Madsen, pratade innerligt i telefon med sin hustru.
- Nej, Gudrun. Ja, du får ta med dig en vän. Ja! Det här kommer ta en stund. Mm, du gör det. Sade du Trine? Okej… Ja! Vi ses i morgon. Puss, puss. God natt, hej!
Madsen lade på och suckade. Han tog sig över sin rakade skalle och satte fötterna på bordet. Han hade en ljusblå skjorta på sig. Han knäppte upp dem översta knapparna och såg på klockan, 21.35.
- Roland!
- Mm…
- Ska vi inte ge upp?
- Aldrig i livet. Du måste kämpa, Mads.
Det hände ofta inom kåren att man kortade av son, respektive sen på efternamnen. Om man hette Johansson hette man Johan. Hette man Jensen hette Jens.
- Dem andra har gått hem, klagade Madsen.
- Jaa, men inte vi.
Faxen som stod till höger om Madsens skrivbord började tralla. Ett papper skrevs sakta ut och Ludvig Madsen tog emot det.
- Fax från Sverige.
- Walton? frågade Westrupp.
- Nej, det här är från Stockholm. Janne Larsson på Rikskrim.
- Vad vill han?
- Vi ska åka ut till Kastrup och gripa en Raymond Mehlstrand.
- Varför då?
- Han har begått ett mord på Stockholmflygplats, Arlanda.
- Vad hette han sade du?
- Raymond Mehlstrand, sa Madsen.
Roland Westrupp knappade ivrigt iväg på sitt nyinköpta tangentbord. Han fick napp nästan omedelbart.
- Mads!
Ludvig Madsen vände sig mot Westrupp.
- Ringa misshandel – 92, misshandel – 94, och slutligen grov misshandel – 98. Han har även en olaga vapeninnehav – 89, men det var en villkorlig dom. Den ringa misshandeln blev 2 månaders strafftjänst.
- Jag kan köra, sa Madsen och snörde på axelhölstret.
- Gör det du, sa Westrupp och slog på sig rocken.
Madsen startade sin VOLVO 240, han körde i ilfart ut i natten.





X – Tillbakablick




Kriminalkommissarie Janne Larsson lyfte metodiskt på luren.
- Larsson…
- Tjänare, Janne. Det är Lotta.
Larsson svarade inte.
- Ja, Lotta Odén, fortsatte den kvinnlige kriminalinspektörn.
- Så långt har jag kommit.
Larssons mage knep, huvudet dunkade. Han hejdade instinktivt en otrevlig rap och slöt ögonen.
- Hur mår du? frågade Odén.
- Fint.
- Bra, för vi har ett ärende på Arlanda.
- Jaha, vad gäller det? sa Larsson och vandrade ut i köket.
Han trevade efter ett Treo-rör bland alla köksskåp. I det 4: de fann han det. Han hällde upp ett glas ljummet vatten i en halvskitig mugg. Bruset lugnade honom.
- Mord, sa Odén.
Inte nu igen! tänkte Janne Larsson och drack upp den vidriga medicinen.
- Vem är offret?
- Ja, känner du till Mats Walthin?
- Självklart. Han jobbade ju här uppe på Strandvägen förr i världen…
- Just det, sa Odén och hostade. Fick kicken för 4 år sedan, var svartlistad nästan överallt…
- Vad hade han gjort?
- Gått på strippklubb.
- Det är väl ändå inte så farligt?
- Regelbundet.
- Spelar ändå ingen roll, enligt mig.
- Ja, sedan gick det ett ryckte om att han misshandlade en hora…
- Ja, just det. Isabelle Nordman.
- Så hette hon, ja. Men det gick inte till åtal, men han fick jävla dåligt rykte.
- Så han blev svartlistad och fick sparken?
- Just precis.
- Var det då han flyttade till Skåne?
- Ja, sa Odén. Bildade en advokatfirma utanför Malmö. Ensam ägare.
- Vad hade han att göra på Arlanda?
- Tjänsteresa till Danmark.
- Du vill att jag ska komma?
- Vore bäst!
- Vilka är där? undrade Larsson och knäppte byxorna.
- Jag, SKL, och Lind.
- Var är Sven?
- Han åkte idag på något som han kallar ”Novemberlov”.
- Sådant hade man ju i plugget?
- Sven har det fortfarande…
Larsson avslutade snabbt samtalet och skyndade ut mot badrummet. Han luktade sprit och sköljde ansiktet i kallt vatten. Sprutade lite billig parfym över sig, kammade håret, och släckte ned lägenheten.

*

Polisassistent Martin Lind var i full fart med att kolla upp om mördaren hade tagit Mats Walthins plats på flyget. Enligt datorn på flygplatsen stämde det bra. Någon hade checkat in med Mats Walthins biljett – och inte hade det varit han själv inte!
En sådan kallad epm – Extra Polis Män, hade tagit kommissarie Larsson till brottsplatsen.
Odén hade varit där tillsammans med en för Larsson okänd tekniker.
- När kommer likbilen? sa Larsson. Om 45 minuter?
- Något sådant, sa Odén och räckte över en plastficka med en pistol i.
Larsson granskade pistolen uppifrån och nedåt.
- Glock?
Odén nickade.
- 17, ja.
- Finns det några färska fingeravtryck?
- Ja, en jävla massa, sa Lotta Odén. Levander på station kollar dem just nu.
Börje Levander var en polis som ofta var i skymundan. Han arbetade aldrig ute på fältet, alltid på station.
- När fick han avtrycken?
- För 20 minuter sedan.
- Bra, sa Janne Larsson. Då hoppas vi på att den jäveln finns i registret.
- Mm, sa Lotta Odén. Hoppas kan man alltid göra.
Janne Larsson hukade sig vid Mats Walthins lik. Han plockade fram en näsduk och höll den för näsan. Lukten från söndersprängd hjärnsubstans var inget man hängde i julgranen precis.
- Var han insyltad i något? frågade kommissarien.
Odén skakade på huvudet.
- Inte vad jag vet.
- Ring kollegorna i Skåne, fort!
- Vem?
- Jaa…, sa Larsson trevande. Ring den där Per… Waldner!
Lotta Odén suckade.
- Walton?
- Ja.
Hon vände sig mot en ung kriminalare och sade:
- Kan du ringa kriminalkommissarie Per Walton på Simrishamnpolisen?
Kriminalarn nickade.
- Bra, sa Odén och vände sig mot Larsson.
Denne ställde sig upp; lade näsduken i byxfickan.
- Mördaren tog Walthins plats på flyget, sa Lind.
Han hade just kommit och stod nu i dörröppningen.
- Vart skulle planet? sa Janne Larsson.
- Köpenhamn, Kastrup.
Odéns mobiltelefon ringde, signalen var Destinys Child´s Survivor.
- Odén.
Larsson väntade spänt.
- Bra, sa Odén plötsligt. Då meddelar jag det. Tack för hjälpen, Börje. Hej!
Hon lade på och lade mobilen i den högra fickan på den gula dunjackan.
- Vad? sa Larsson.
- Raymond Mehlstrand, sade den kvinnlige inspektörn triumferande.
- Är… är det mördaren? sa Larsson.
Lotta Odén nickade.
- Lind! sa Larsson och pekade på den unge assistenten.
Lind nickade ivrigt.
- Du ringer på stubben till Köpenhamnpolisen och ber att dem griper Mehlstrand på Kastrup.
- Jag kan be Levander faxa med bild och allt.
- Ja, Odén. Direktkoppla den då till våldsroteln där. Det måste finnas någon där inne nu.
- Ja, för sjutton gubbar! sa Larsson. Roteln är ju för fan inte obemannad nu…
Han slog en blick på sitt armbandsur.
- … tio över nio på kvällen!
Lind nickade och tog fram sin mobiltelefon. Han slog ett kortnummer och Levander svarade omedelbart.
- Levander, Rikskrim!
- Tjena, det är Lind.
- Ja.
- Kan du möjligtvis faxa över till våldsroteln i Köpenhamn att dem ska gripa Raymond Mehlstrand nu på flygplatsen?
- Jo, visst kan jag det, sa Levander och hostade.
- Vet du vad numret är?
- Nää. Jag kan till Köpenhamnpolisen, men…
- Vad är det för nummer?
- Ja, 0174 8600.
- Mm, sa Lind självsäkert. Byt ut den sista nollan mot en etta.
Det var rimligt. Våldsroteln var nämligen rotel 1 inom poliskåren.
Levander skrev för säkerhetsskull upp det hela.
- Då gör jag det.
- Nu, Levander! Nu!
- Ja, för fan!
- Bra, hej då!
Dem båda kriminalarna lade på under samma sekund. Lind stoppade på sig mobiltelefonen och fick en cigarett av en av dem patrullerande polismännen. Han rökte på den, gick runt innanför avspärrningsbanden och filosoferade.
12 minuter senare startade kriminalinspektör Ludvig Madsen sin VOLVO 240 ute i Danmark. Roland Westrupp var hans sällskap.





























XI




Madsen höll i Raymond Mehlstrands senaste passfoto.
Han var kraftig, svart hår, stirrig blick. Under det vänstra ögat hade han ett 5-millimeters ärr. Dem hade precis börjat släppa ut människor ifrån pass-kontrollen. 4 hade passerat, ingen av dem hade varit Raymond Mehlstrand.
En något äldre kvinna med brunt kort hår och en liten åtsittande blå kjol kom fram till passkontrollanten. Hon log hjärtligt och räckte fram sitt pass. Kontrollanten tittade igenom passet och gav det sedan tillbaka till kvinnan.
Kvinnan var dansk och tackade på ett nästan tillgjort sätt.
Hon gick ut genom dörren och tog två djupa andetag.
- Härliga Sköna Danmark!
Ludvig Madsen såg chockat på henne. Han hade efter att ha tillträtt rollen som kriminalare kvickt ändrat den uppfattningen.
Roland Westrupp hostade och plockade fram en extremt gammaldags Salmiakburk och tog sig två av dem relativt stora pastillerna.
Han sög innerligt på dem och tungan färgades lila.
Madsen såg på Westrupp med trötta ögon. Lila sömnpåsar hade förstört hans självklara stil – eller glans. Man valde själv vad man skulle säga.
- Mads, håll reda på kön bara, sa Westrupp och satte sig ned på en stol.
Kriminalinspektör Ludvig Madsen suckade och vände sig destruktivt mot kön.
Det hade samlats en enorm skara människor runt kontrollantens bås.
Sjua i den kön stod Raymond Mehlstrand.
Madsen ville släppa förbi Mehlstrand så dem två poliserna kunde gripa honom omgående. Westrupp däremot; han hade stoppat honom med förklaringen att dem endast kunde gripa Raymond Mehlstrand inom danska gränser.
När det 10 minuter senare var Mehlstrands tur gjorde Madsen sig i ordning. Han spände hanen på sin Sig Sauer och stod med handen innanför rocken.
Mehlstrand öppnade dörren till friheten och fick genast syn på Westrupp och Madsen.
Madsen – som misstänkte att dem skulle få problem, plockade fram sitt tjänstevapen och ställde sig i bakgrunden, han förde sakta pekfingret mot avtryckaren och stod kvar i denna benhårda ställning.
Westrupp hostade och gick fram till Mehlstrand.
- Raymond Mehlstrand?
Denne nickade.
- Vad gäller saken, sade han sedan.
Westrupp slog sin högerarm i Mehlstrands vänstra i en barnvänlig takt.
- Ni är gripen å Sveriges vägar för mord.
Madsen gick sakta med en smula slughet mot Mehlstrand. Dubbelfattning om Sig Sauern, mynningen riktad mot Mehlstrands bröst, knäböjda ben, allt sådant där.
Han stoppade slutligen på sig pistolen och plockade fram ett par glänsande handklovar. Mehlstrand visade inte en enda min på rädsla, hat, eller någon annan känsla. Han var en man född med silverskeden i munnen.
- Kan du vara snäll och ställa dig bredbent mot väggen? sa Madsen.
Raymond Mehlstrand gjorde som han sade, inte ens här var han emot samarbetet som polisen alltid ville ha vid en arrestering.
Madsen iförde mördaren dem otrevliga handklovarna och tog honom i högerarmen.
Dem förde honom till Madsens tjänstebil, placerade Mehlstrand där bak och körde därefter till polishuset.

***

Lotta Odén slog en blick på den runda klockan som stod ovanför dörren. Kvart i tio, den 14 november, år 2001.
Janne Larsson stod vid den vita skrivtavlan och satte upp SKL: s bilder på Arlandas herrtoalett med olika runda magneter.
- Okej, sa den långe kommissarien. Det vi har är alltså: En brottsplats. Ett offer. Ett mordvapen, och slutligen: En mördare.
- Varför ältar du om det här fallet då? frågade Lind.
- Ja, utredningen är inte avslutad.
- På vilket sätt då? sa Börje Levander.
- Motivet, sa Lotta Odén. Vi har inget motiv.
- Tack, Lotta, sa Larsson. Som sagt, vi har inget motiv.
- Kan inte Walton ta hand om det? sa Lind och gjorde i ordning en kopp kaffe till sig själv.
- Walton har fullt upp med Fallet Wall, sa polisassistent Kasper Johansson.
Janne Larsson nickade.
- Det var därför jag tyckte att vi kunde hjälpa Skåningarna med det.
- Att finna motivet?
Odén satt bakåtlutad i en stol och såg mycket lugn ut. Hon hade svart kavaj och svarta byxor på sig. Hon hade sitt blonda hår uppsatt med en blyertspenna.
- Jag skulle tippa på det, sa Hugo Holman.
Holman arbetade parallellt mellan underrättelseenheten och Rikskrim. På senare år var det oftast han som försåg gruppen med nya uppgifter och tips.
- Förresten, Holman, sa Janne Larsson. Har det kommit några tips under natten?
- Inga av intresse.
- Vet vi ingenting av intresse för utredningen? sa Johansson.
- Ingeting nytt, sa Holman och kliade sig under hakan.
- Kontakta Walton igen, beordrade Larsson.
Holman nickade. Han hade förstått sin plats.
- Johansson, sa Larsson. Du tar fram den gamla mappen om den där påstådda misshandeln mot Isabelle Nordman.
Kasper Johansson nickade.
- Ska bli, sade han och försvann.
- Dem andra vet väll vad de ska göra? Icke sant?
Larsson såg ut över sin rotel.
- Bra! Då kör vi igång.
Samtliga på roteln reste sig från sina stolar och gick iväg på varsina håll. Odén gick fram till Janne Larsson; suckade och sade:
- Hur blir det med där motivet, Janne?
- Kämparglöd, Lotta.
- Sådant är inte jag mycket för.
- Nu gäller det inte ishockey, sa Larsson. Det gäller polisyrket.
Dom båda begav sig till Larssons arbetsrum, kommissarien satte sig bakom skrivbordet, och Odén sjönk ned i besökssoffan.
- Walton måste väl ändå veta något om denna Mats Walthin, eller hur? sa Janne Larsson.
- Vi får väll se.
Var inte så jävla negativ, kärring! tänkte Larsson.
Att säga detta rakt ut skulle vara Larssons största misstag hittills. Han skulle få en rak höger från Odén, plus att han skulle förlora respekten från ett tiotal kriminalpoliser.
- Det är ett jävla yrke man har, sa Odén plötsligt.
- Det är en jävla värld man har, som min far brukade säga.
- Ja, talibaner hit, mördade advokater dit, reptilliknande rånare dit, och tyska terrorligor hit. Gud vet vad nästa händelse kommer vara.
- Och när den i sådana fall kommer inträffa.
- Vad tror du bin Laden kommer göra?
- Jag tror han kommer ta livet av sig, sa Janne Larsson.
Lotta Odén nickade stillsamt.
- Mm. Säkerligen.
Dörren öppnades av Hugo Holman. I förbifarten mot Janne Larsson såg han för en hundradels sekund Odéns behå.
Holman höll i en stor mapp som han gav till Larsson med ett par tekniska rörelser.
- Fallet Wall, sa Holman.
- Jaså? sa Larsson och började bläddra i mappen.
- Walton faxade över den.
- Vad har den med vår utredning att göra? sa Odén.
- Jo, i september i år arbetade Walton på trafiksektionen.
Janne Larsson spetsade örone

Skriven av: Ville G. Sörman