Ynkrygg

- Tja då Abbe, ses i morron!
- Jag ringer om jag inte kommer.
- Klart som fan du kommer, det är ju match!

Jag stiger ur den stinkande lägenheten ut i trapphuset. Det stinker det också. Här satsar man inte på ventilation. Röken sitter kvar i väggarna. Tobak och gräs och allt vad det nu är de röker. Jag blir nästan hög av att andas här inne. För tredje gången den här veckan har jag mer eller mindre släpats hit. För Mehdi är det viktigt att vi invandrare håller ihop. 'Vi invandrare'. Jag är inte invandrare, jag är född i Sverige. Jag har bott här i tjugotvå år. Jag är fan mer svensk än prinsessan Madeleine! Men Mehdi tänker inte så. För honom finns det invandrare och det finns svennar. Inga gråskalor. Mehdi är från Irak. Mina mor- och farsföräldrar är födda i Nigeria. Det är inte ens samma världsdel. Men det spelar ingen roll.

Det är mörkt ute nu, och kallt. Mörkret tycker jag om. I mörkret får jag gömma mig. Behöver inte vara någon annan än den jag är. Den jag är får jag vara väldigt sällan. Jag är inte nigerian. Inte svensk. Inte invandrare. Jag är bara jag. Men utanpå är jag både nigerian och invandrare. Vare sig jag vill eller inte. Det kan jag inte göra något åt. Jag blir bemött med vaksamhet och misstänksamhet. Tanter som demonstrativt placerar sina väskor på den lediga platsen bredvid dem på bussen. Tjejer som tror att alla svarta har Aids och att den sjukdomen smittar även om man dansar en meter ifrån varandra på någon klubb. Arbetsgivare som tror att jag kommer stoppa fickorna fulla med deras gem eller vad fan det nu är de är så rädda om. Det är en psykisk misshandel som jag lever i varje dag. Men inte fan säger jag något. Jag lever med krökt rygg.

I Mehdis ögon är jag för svensk. Jag har sällat mig till fienden, de håller på att ta över min hjärna. Han försöker rädda mig. Få mig tillbaka. Därför ska vi se matchen i morgon. Vi ska jubla varje gång turkarna gör mål. Inte svenskarna. Jag har aldrig satt min fot i Turkiet. Det har inte Mehdi heller.

Jag svänger in till parken. Det är sista etappen innan jag kommer till min lägenhet. Det är den jobbigaste biten också. Här håller slöddret i stan till på nätterna. I skenet av gatlyktor. Här syns man. Man kan inte gömma sig här. Nästan utan att tänka på det ökar jag takten på stegen. Jag känner mig bevakad. Ser mig snabbt omkring. Då ser jag dem. Ett gäng svartklädda gestalter som närmar sig snabbt. Deras vita rakade huvuden glänser i gatlyktornas ljus. Visst ser dom mig. Deras ögon lyser av upphetsning, ikväll ska de få lön för allt arbete. Jag börjar småspringa, fast innerst inne förstår jag meningslösheten. Det är lönlöst. Jag är redan fången i vargens käftar.

De är snabbt ikapp mig. Jag kämpar emot. Jag vill inte. Det ska inte vara så här, hörni!? Jag är ju en av er! Då kommer den första sparken. Magen. Jag viker mig dubbel av smärta. Då går de på huvudet. De vet vad de gör. De har gjort det förr. Trots att de jobbar i eufori vet de precis vad de gör. De jobbar systematiskt och planerat. Nu haglar slag och sparkar över mig. Men jag känner inte längre. Jag är inte längre. Jag ser på från någon annanstans. Ser hur de sliter den mörka kroppen i stycken. 'Fan vilken ynkrygg', tänker jag. 'Fan vilken ynkrygg som inte kämpar emot'.

Skriven av: Ida