Ytbärgaren

Bussen lämnade tätorten och föraren gasade vant på i rondellen, vilken var smyckad med en roddbåt och ett vackert blomsterarrangemang. Passagerarna, ett tjugotal förväntansfyllda men också lätt spända män i åldern nitton till tjugotre, tittade tysta ut på det passerande slättlandskapet. På åkerfälten hade bönderna fullt upp med höstsådden och att vända den rika myllan till nästa växtsäsong. Bakom en plogförsedd röd traktor svävade ett mindre moln sjöfåglar. Om de unga var män kunde kanske diskuteras. Hur det nu än var med den saken skulle den väntande värnpliktstjänstgöringen påbörjas snart då de kom till flottiljen. Stämningen lättades upp en aning inne i bussen när en rote av draken flög förbi med ett dovt muller på mycket låg höjd. Alla nya rekryters ögon vändes mot ljudet och de två flygplanen, en del pekade hänförda. Chauffören och en kommenderad flygsoldat log och fnös åt varandra. Rickard, som var uttagen till helikopterstationerad ytbärgare, tyckte också det var en spännande syn. Fast både draken och andra jaktflygplan hade han sett flera gånger tidigare, då hans flygintresse var stort. Han hade blivit både glad och stolt när inryckningsordern kommit. Nu när han närmade sig flottiljområdet kände han ett pirr i magtrakten. Efter en lätt inbromsning av chauffören, innan flottiljvakten helt öppnade den svarta stålgrinden, fortsatte bussen in på området. Den stannade till utanför en större byggnad och den medföljande flygsoldaten fick luft i lungorna.
”Avstigning för samtliga.”
De blev indirigerade i byggnaden och här fick de plocka på sig underkläder, diverse grönkläder, skor, hjälm, etc. Allt packades ner i svarta plastsäckar. En halvtimme senare mötte en löjtnant upp och hälsade dem välkomna och gav information om logement, tider och vad som stod på programmet under dagen.

Rickard smälte bra in med alla nyvunna kamrater och de första sex veckorna med exercis och gröntjänst gick snabbt. Även om väntan ibland upplevdes som dryg av honom. Hans goda fysik gjorde att övningar av hård karaktär klarades av med bravur.

En förmiddag fyra månader senare satt Rickard tillsammans med andrepiloten och gick igenom dagens två övningar. Han var färdigutbildad ytbärgare och han hade fått goda vitsord. Trots detta kände han sig lite osäker i sin nya roll i helikoptergruppen. Men han tänkte att det skulle säkert kännas bättre med tiden. Utanför på flygfältets start och landningsbana startade rote efter rote med tända efterbrännkammare från flottiljens samtliga tre drakendivisioner. Det mullrande ljudet hade han vant sig vid numer. Övning ett avklarades med bravur och Rickard kände sig nöjd med sin insatts. När fyramannabesättningen var på väg tillbaka för en välbehövlig lunch, fick de ett larm från FKC, flygkommandocentralen.
”Rött larm, haveri ruta 8, flygförare i nödläge, jag upprepar rött larm, haveri ruta 8, flygförare i nödläge, kom”
Andrepiloten besvarade anropet och förstepiloten vände helikoptern i en skarp sväng och de satte kurs ut mot kusten. Vädret var soligt med inslag av högtgående moln. Dimman hade helt lättat vid denna tidpunkt på dagen. Med full motoreffekt bröt helikoptern kustlinjen och vinterpromenerande strandflanörer hukade sig instinktivt när de hörde det annalkande ljudet. Efter två minuter var de inom rätt sökruta och några sekunder senare hade andrepiloten fått syn på den nödställde flygföraren. Helikoptern hovrade över den krusade vattenytan för att inta rätt position. Rickard kände de två motorernas trygga vibrationer i sin kropp när han blev nerhissad mot vattenytan, meter för meter. Nu först såg han att den nödställde höll på att kämpa med sin fallskärm, som han tydligen inte fått av sig. Vattenströmmen slet och drog i skärmen. Han tänkte snabbt att den var han tvungen att få av innan de kunde påbörja lyftet. Med en grov karbinhake säkrade Rickard flygföraren, som gav honom en bestämd men något trött nick. Sen började jobbet med att avlägsna fallskärmen. Detta gick dock över förväntan. Det var bara några linor som hade snott in sig i spännet. Han gav tecken till linskötaren att börja vinscha upp dem. Inom en minut var de på väg in över fastlandet igen. Den nödställde drakenpiloten visade bara tecken på måttlig nerkylning i övrigt fanns inga tecken på skador. I förundersökningsrapporten för incidenten stod det att piloten var tvungen att skjuta ut sig på grund av drastisk reducering av motoreffekt i 4G högersväng på 3000meters höjd.

Den kvällen tog Rickard och övrig besättning några öl på officersmässen. De firade ett lyckat lagarbete i samband med räddningsinsatsen. Tidigare hade de blivit tackade personligen av flottiljchefen, överste Krohn. Kvällen resulterade i att Rickard blev något rund under fötterna, fast det gjorde nu inget då han hade fått permission hela nästkommande dag. Flygförbud rådde för närvarande innan förundersökningen var klar.

En försommarkväll, alltså några månader senare, kände Rickard för att ta en tur ner till havet. Han hade kvitterat ut en av flottiljens civila lånecyklar och vevade lätt på med tramporna. Det var en vacker junikväll och om bara några dagar stundade midsommarhelgen. Dagens tjänstgöring hade inte varit komplicerad utan hade enbart bestått av enkel materielvård. Efter lunch hade han spelat en hård men rolig tennismatch med Bertil, chefen för 3:e divisionens tekniska enhet. Nu susade han nerför den svaga backen omgärdad av lummiga träd med inslag av välskötta trädgårdar och små hus. Väl nere vid den breda stranden satte han sig på en handduk framför en sanddyn och njöt av de varma sköna solstrålarna. En del barn lekte och badade nere vid strandkanten och borta vid strandrestaurangen vajade flaggorna lätt i den milda brisen från väster. Efter ett tag tyckte han att han samlat på sig tillräckligt med vackra intryck, så han plockade upp sin medhavda bok och började läsa. En timme senare slog han igen boken och greppade cykeln men ledde den längs med strandpromenaden. Kvällsluften var varmt saltmättad, ljummen och bedårande. Hans inre kände något av en svag elektrisk laddning. Lite på håll såg han en flicka avteckna sig i motljus. När han kom närmare såg han hur vacker hon var. Hon stod stilla och fångade in solstrålar, som så många andra strandbesökare gjorde. När han passerade henne rörde hon på sig för att titta sökande varmt in i hans ögon. Det var en blick som han inte kunde misstolka, eller hade han fel? Nu var hans erfarenhet med flickor inte allt för stor. Men han insåg snabbt att här krävdes det mod. Så han stannade till efter ett litet tag och hoppades att hon skulle gå åt samma håll som han. Det gjorde hon mycket riktigt och när hon närmade sig honom tänkte han att han måste få igång ett samtal med henne. Han funderade på vad han skulle säga som inledningsreplik. Med lätt hjärtklappning fick han till slut till.
”Skön kväll i kväll.”
”Ja visst är det”, svarade hon.
Han fortsatte att bedyra vädret och kvällen för att sedan fortsätta.
”Jag är på väg åt det där hållet”, sa han och pekade.
”Jag också”, sa hon.
”Vad bra då kan vi ju följas åt.”
”Ja gärna det”, replikerade hon.
”Jag satt på stranden innan och läste. Hade jag haft badkläder med mig skulle jag nog ha badat. Jag heter Rickard förresten. Vad heter du?”
”Minna”, svarade hon ömt.
Han kände att isen var bruten och inom sig kände han ett pulserande lyckorus. Om det berodde på att han hade varit oblyg och framåt eller för att han just nu gick tillsammans med Minna, denna genomläckra tjej, kunde han inte reda ut just då. De fortsatte att intresserat prata med varandra där de gick längs strandpromenaden. När han nämnde att han gjorde värnplikten på stadens flottilj så sa hon att det kunde hon gissa sig till. Emellanåt stannade de till för att bättre klargöra med gester vad de ville ha sagt. Hon gick sista året på gymnasiet och hoppades på att få jobba med kläddesign framöver. Han hade märkt att hon gillade att gå nära honom och hon hade vid ett par tillfällen stött in i honom. Det var vid ett stillastående tillfälle som plötsligt Minna kröp in i Rickards famn och kysste honom ömt men bestämt. Han blev milt sagt överraskad att få munnen full av Minna och när hon märkte det sa hon.
”Förlåt, jag kunde inte låta bli”
”De... det är ingen fara”, sa han omtumlad och lite besviket för att kyssen var till ända.
”Jag brukar inte göra så här, tro inte det”, fortsatte hon.
Efter det andetaget förenades de igen en längre stund. Runt omkring dem hade myggor påbörjat sin surrande nattliga jakt. De blev vackert tvungna att röra på sig för att inte bli myggornas rov. De fortsatte att hålla stämningen uppe och när de slutligen kom i närheten av flottiljgrinden insåg de båda att den givande kvällen var slut, så de tog ett ungt farväl och lovade att höra av varandra snarast. Rickard passerade vakten sprudlande glad och han fortsatte in på området nästan svävande över den grå singeln. Två dagar senare hade de smidet sina midsommarplaner tillsammans. Men vad som hände då är en helt annan historia.

SLUT

Skriven av: Carl-Henrik