Jag ryser och stillnar i sorgfylld skräck

Nästan vad som helst skulle jag kunna göra för att slippa skriva det här ordet.
Tvånget som till sist sordinerar flyktimpulsen, växer ur min organisms enfaldiga drift att genomtränga den oöverskådliga mångfalden. Religiositet.
På jakt efter livskoden, den som skulle ge mig tillträde till mitt livs rum.
Att finna sig bland de oinskränkta orden.
Lars Gustafsson preciserar exilens språkskärpande betydelse.
Docerar i våra sjuka öron.
Den gode farbrorn.
Platsen där nyfiken hade sitt har nu övergivits och i tystnaden rör sig tomheten oroligt sökande sin hörna.
Ludwig Wittgenstein skriver 1918
Av någon enda väntar jag ett igenkännande leende.
Jag öppnar Tractatus... och instucket bland satserna ligger ett fotografi av en ung kvinna med ett spänstigt leende.
Jag känner igen typen.
Mitt minne ger mig ingen annan ledtråd.
Men hitta det värdiga förlaget!
Jag ser tillbaka mot mina svarta rum. Famlar mig genom dem som om jag kunde gå osedd i svärtan. Den särskilda kyla som råder i dessa rum drar över mig. Jag ryser och stillnar i sorgfylld skräck.
Hur försiktigt jag än börjar kommer jag ändå alltid fram till någon mening. Att det var jag som nådde den gör mig ansvarig. Skamsen kliver jag ner och lommar iväg längs den stig där jag strödde orden. En trött kvinnas ögon följer mig. Den likgiltiga blicken äter orden utan smak.
Jag läppjar på satsen: Inget mänskligt är fritt från förkonstling. Dagligen längtar jag efter en plats där jag kunde få vada i mitt eget ljumma ordflöde hand i hand med en som i detta munvigt strävade motströms.
Att jag befann mig där det kunde äga rum, våra hålögon välbekant vilande i våra bottnar, fingrarna sökte spår i händerna, öronen lyssnade villigt till rösterna där hemma, egenheter hittade platser i okända vrår, ditt bröst formar sig i mig, nu går vi.
Så bortom sitter du där att jag bara skulle kunna närma mig via de yttersta sinnenas otänkta positioner. Gud hjälpe mig!
I detta finns just inget fniss.
Man hittar inte den droppen i sjön.
Tålmodig måste jag uthärda att inte mena ett dugg mer än vad jag säger.
Skulle jag inte låta varje mening vara ett kraftfullt skär i medvind på blankis?
Romantiska äventyr är mig främmande emedan jag redan farit vilse.
I ett samtal blir jag inte längre vare sig brydd eller förvånad över att höra tolkningarna av vad jag sagt. Där finns korn. De hamnar i någon jord. När de växer upp är inte jag där, men minnet av mig, som således inte är jag. Och vore jag där, vore jag inte här och vem sutte då och skrev. Känner jag igen mig i det skrivna? Jag prövar konturerna mot föreställningen och ser en tillräcklig överensstämmelse. Det var också ett tag sen jag först besöktes av impulserna till vad som radar upp sig här.
En besvärande ironi ligger dimlik över fårorna. Den mjuka inbäddningen får mig att ta ytterligare ett steg därifrån.
Fortfarande har jag svårt att se i det jag skriver.
Jag skuddar det från mina ögons bräm. Tvättar liksom tallriken mellan varje tugga.
Och avskyr dessa bilder.
Det ska va ordrent.
Tydligen tänker jag mig att varje ord ska lämna ett tydbart avtryck i själen. Där låg det, jag har sett det. Det var det.
Vem tog bilden av dig, vem uthärdade dina ögons tomhet?
Jag läser dig som om jag stod i vägen när du skrev.
Mot din ordmassa söker jag konturen av mig.
I dina dikters form söker jag igenkännande linjer.
Med hela mitt jag står jag i vägen för dig.
Vad väntar jag?
På en ordnad tillfällighet.
Det är långt till Orsa.
Kylan kramar dina knutar.
Det gamla ljuset från lampan värmer rutorna.
Hunden spetsar öronen.
Kan fortfarande tro att jag skriver med min ungdoms förutsättningar. Varje ansats har sina rötter i det sedan länge förflyktigade. Den växer skenbarligen ur något för att i utbredandet dölja nämnbara förbindelser och likt pausen i en Beethovensonat dallra hemlöst.
Jag vet inte hur många gånger jag har förnekat mig eller hur många gånger som ännu återstår, saken behövde naturligtvis inte ens nämnas om jag inte, trots all övertygelse om nödvändigheten av det jag gör, ändå ställer mig till svars. Jag nekar och förnekar av mycket gammal vana. Det är inte jag som...det skedda är av allmän natur, inte just mitt verk. Jag sneglar åt ingen och den därav uppkomna namnlösheten är min tids signum, den som nu skriver sig glömsk av sitt ursprung annat än i oeftergivlig drift. Inte ens skrivandet gör mig ålderdomlig.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk