Är detta glädjande

Jag kunde ha börjat den här dagen.
Ska nu försöka att inte sörja in mig i de senaste dagarnas förluster.
(...vore jag tokot.)
Man droppar sitt blod i historien och den höjer inte så mycket som ögonbrynen.
Allt är i sin ordning, ju sanslösare, desto mer eget.
Till historien går man närmast för att utöva sitt självhärskardöme.
Jag tittar upp mot Laxnesses.
På vissa ställen blir man stående, andra äger ej rum.
Den som har mycket makt i det här går inte till historien, hon sitter på den.
Har historien mer tid än rum?
Fler rum än den har tid att besöka?
Togs av Cioran igår och det hade jag verkligen inget emot.
Om jag kunde förkorta ytterligare utan att förlora i glöd.

Inget av det här är ju åstadkommet för att göra livet mindre surt för någon.
Bara den invigde kan roas, men så är det väl alltid.
Där ingen invigd finns rör man sig alltså bland oskulder och på vems sida nöjet är då intresserar i vart fall inte mig.
Man tabulerar.
I en enda ström.
Kniven är strängt sysselsatt med vad dess egg erfar.
Något faller ifrån.
Bellman ringer i varje öra.
Kellgren pratar ur varje mun.
Mjältsjukt flimrar varje minne ur stånd att värja sig mot Tegnérs leende.
Likstelt döljer anletet tankarna.
Det är de dödas goda förebild.
Skriver man bara tillräckligt mycket kommer man att fylla sin egen form.
Att då någon ytterligare skulle finna rum i den strider mot naturen.
Konst skapas med mindre mått än den egna formens - således.
Och Lenngren dansar på borden.
Men vart tog Leopold vägen?
Han är ute i ett etiskt ärende.
Ett annat ärende är inte ett mindre.
Naturen springer inte ärenden.
Konsten inte heller.
De springer inte.
Och inte på samma bana.
Naturen går sina rundor och konsten cirklar ovanför.
Omfånget av biceps är ett av många mänskliga mått.
Outgrundliga meningssjok är Guds måttlöshet.
Att invaggas i gudsförtröstan.
Föreställningskonstans.
Accepterar man inte att göra livet surt för någon får man finna sig i sina egna vätskors pH-värden. Det ställer krav på basutrymmet.
Förståelse tar plats.
Makten bär man inte, den bär en tills tornet rasar av sin egen tyngd. Babels torn bar den mänskliga pretentionen så länge den höll måttet.
På Mars och Venus finns inga människor som kan förpesta tillvaron, vilken detta till trots uppvisar drag av det rena helvetet.
Är detta glädjande?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk