Att hitta hem är fasans mål

Ja, just det, dra dina gränser. Ser du, där går gränsen mellan öst och väst och här har du gränsen mellan förnuft och känsla och kommer du hit så ska jag visa var gränsen mellan värme och kyla går och litet längre bort, där, ser du, har du gränsen mellan ordning och oordning, men den bästa gränsen av dem alla har du här, just precis exakt här, gränsen mellan dig och mig. Sedan har vi gränsen mellan gott och ont, mellan sant och falskt, mellan historien och framtiden och den här, om jag bara kunnat flytta den, den mellan tillåtet och otillåtet, lite längre hitåt, nej, ditåt eller bortåt, tror jag, hade passat bättre, mig alltså, fast jag finge väl flytta den mellan det passande och opassande också och kanske den mellan mitt nu och mitt då, mellan ung och gammal, mellan man och kvinna och mellan ansvar och lust och slutligen den mellan död och liv. O kvinna, o öde, o liv, o fasa, o sorg, o ändlösa svårmod! Ve! Dubbelt ve!
Vad kunde jag se bakom hennes slutna ögon? Vad hörde jag henne viska genom de stängda läpparna? Hur kunde jag se hennes frusna hår kasta i vinden? Hur kunde jag nås av värmen från de helga brösten? Hur kunde jag dikta en värld av intet, om inte det var jag? Jag drömmer bakom lykta dörrar.
Jag kan inte fördjupas av att betrakta dig,
jag har bara låtit det ske
att mina fötter fjättrats vid din frånvarande blick
ingenstans i världen kan jag söka dig
mitt rum är uppfyllt av dig
och jag kan inte tränga mig mot utgången
du när mig ur ditt bröst och jag ekar tomt
mot mina betraktelsers yta.
Faran med att säga en sak är att bli förväxlad med den.
Faran med att säga flera saker är att inte veta med vad man blir förväxlad.
Att inte veta, å andra sidan, är dock inget farligt.
Att veta blott är fara värt.
Att fara bort är fasligt värre.
Att hitta hem är fasans mål.
Med hennes armar om mig, gavs jag stöd åt en sekunds tvekan, vilket var tillräckligt för att jag skulle ångra hela saken. Som längtan blivit min lott, kan jag ej byta bort mot hem. Förgäves sträcker jag mina händer. Redan innan rörelsen nått mina lemmar känner jag tomhetens lätthet. Jag andas ut och flyger hän. Jag andas in och sugs dän. Var har jag henne från? När skrevs hennes drag in i min historia? Vet jag inte att hon just nu tjänar en värld av värnlösa offer? Hon öppnar munnen, men inget ord faller ur. Hon sätter på sig de mörka glasögonen, men inget skyddar de. Hon ställer sig på knä, men blottar inget uttryck. Hon öppnar sitt sköte, men inget föder hon. Hon är i allt en väv av otröstlig längtan.
Dostojevskij, Vennberg, ödesdigra vänner.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk