Barnets blick söker fäste i oändligheten

Har man skuttat omkring i barnskorna hela livet, kan det tyckas utsiktslöst att finna meningen i andra.
Meningen är det tema där man aldrig vet om man tangerar ytan eller når kärnan.
Detta skulle vara den minsta möjliga åverkan på Erland Josephsons koketta ältande. Jag hade kunnat avstå ord helt och hållet. Det hade han också. Han har flyt och lätthet och en ängslig värme. Han väcker någon avund, inte minst för sitt sköna yttre, kanske inte sex appeal, but intellectual. Han kunde vara någons morfar.
Med mitt tunga sinne borde tanken för länge sedan nått botten. Väl där hade jag befriats från orden. Och kunnat ägna mig åt andlighet. Den rena känslans bön och lovsång. Väl?
I opinionsuttryckarlägret hittar man till höger en entusiastisk kör med förhoppningen om frihet för alkoholhaltiga drycker att skeppas söderifrån (av den som gitter) och i mitten och till vänster enstaka solister förkunnande den bedrägliga glädjen i en sådan frihet. Inför de förra kan jag inte undertrycka rodnaden, som möjligen stiger ur min förträngda barnslighet och inför de senare svalnar jag åter i tvivel om att de förtänksamma ska finna sina skyddslingar. Men mest av allt ställer frågans ständiga uppdykande mig inför min egen omedvetna hållning till berusningen, extasen, gemenskapen och det religiösa, vilka alla tycks mig besläktade. Hade jag inte bestämt mig för att inte söka släktskap?
Kirkegaards kamp ska inte främst förstås, men utföras igen och igen. Detsamma gäller självfallet vad Marx, Freud, Ein- och Wittgenstein gjorde. Antingen kommer man fram till samma resultat eller något annat. Att stanna vid tröskeln däremot, är omänskligt.
Vilka resultat kan sägas sprungna ur människans högsta strävan?
Hon strävade mot toppen och ned rusade stenen.
I dalens djup ligger den orubblig.
I handen höll han en kamera, ett mekaniskt och optiskt underverk, riktad mot den undersköna. När hon i sin egen höst sitter otålig i soffan, påminns hon av kavaljeren för stunden om sin flydda skönhet, arkiverad på papper, som ännu hundra år ska bära vittne.
Som en gotisk katedral höjer sig teorin om det mänskliga varats alla arter, som en bild i något uppslagsverk, som en skugga från någonstans, som en viskning från ett hörn, dammigt av stillheten.
Barnets blick söker fäste i oändligheten. Du hamnar i vägen.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk