Bildens drabbande kraft

Det är söndag och jag som trodde motsatsen. Vi har en Victoria, vi har en Dahl, vi har en Schyman, vi har en Leissner, vi har en Sahlin, vi har en kvinna på varje post, vilket så småningom kommer att leda fram till slutsatsen att kvinnor inte heller kan - om det var någon som trodde något annat. Det är människans adelsmärke, att komma till korta och känna till det. Djuren ser i sig ingen annan avsikt än att sig mätta och föröka intill döden.
I Danmark skratta de.
I Japan arbeta de.
I Sverige svärja de.
I Afrika gömma de sig i de mörka skogarna och om de till äventyrs skulle finna varann slå de ihjäl.
I Argentina dansa de tango, fortfarande.
I Norge är de bedre.
I Finland sjunga de om tusen osynliga sjöar.
I Mexiko dö de.
I Arabien be de.
I alla andra länder göra de annat.
Att se på är något helt för sig.
Jag ska försöka att inte tränga mig på.
Intrång.
Trång.
Introduktion. Gombrowicz, egentligen hade jag tänkt säga något om dig, men fann mig snart ovärdig ett sådant företag och gick istället till bokhyllan och plockade på måfå ut Ferdydurke och slog på samma sätt upp följande: Under måltider och lediga stunder pratades det i all oändlighet om Friheten, Sederna, Tidsåldern, Revolutionära Rörelser, Efterkrigstiden etc., och den gamla kvinnan riktigt vältrade sig i njutningen att tack vare Tiden vara yngre än en ung man som var yngre än hon. Det får räcka så. Detta kom i Polen ut 1937, då du var 33 år och i Sverige ditt dödsår 1969. Naturligtvis skulle jag ha citerat hela boken för att ge dig den främsta platsen så att du med ditt väldiga jag trängt bort mig, skymt vad jag skrivit, inte ens låtit det slinka in bakvägen genom ditt metaboliska system.
När jag närmar mig ett heureka! drar jag mig försiktigt tillbaka för att inte äventyra den eventuella lilla möjligheten av ytterligare någon njutning. Så ter sig den längtandes predikament.
Också paddan når ganska snabbt fram till en aktning för sitt verk och för sitt sätt att åstadkomma det. Jag framhåller det här, men låter det inte gå till tryckning, emedan jag inte tror att någon skulle orka följa paddan på hennes/hans långa vandring.
Skulle jag vara konsekvent, skulle jag dra någon slutsats, skulle jag kontrollera den sista resten, skulle jag dra mig ur. Interrupt.
Misslyckas paddan väcker verket inte mindre aktning. Obesedd går den likväl. Lotta Ohlsson hade inte mycket till övers för försynen. Ungdomarna går i sonetter nu. Det ska fan gå i hemvävt. Snart går väl tredje klassen i rännstenen på flykt undan svält, på spaning efter den smula, som blåst från den rikes bord och ännu flyter i kloakvattnet.
Vissa män har fru.
Och några kvinnor man.
Exotism.
Barnen leker med stora ögon.
Den rättfärdiges ånger är måhända ännu våldsammare än syndarens. Skulle den inte skrämma den senare, som redan känner sig hårt ansatt.
Men paddan har inget förstått.
Upprepar bara monotont sin bestämmelse.
Därav bildens drabbande kraft.
Småflickorna skuttar ögonblicket därefter vidare mot nya erövringar.
Jag vill vara med, jag vill vara med...
Hörde mig själv säga: ligger i tiden.
Vilken kittling mellan låren håller de moderna vid liv?
Det är dom inte längre.
Ideologier och visioner har ännu bara skrapat foten i farstun.
Gammelfar sörplar i sig kaffet från fatet utan att höja blicken.
Om framtiden kan man hittills bara säga: till sist.
Med tiden låter sig inte göra.
En linje t ex eller ännu hellre en ljusstråle som fraktaliseras genom Kafkas, Prousts och Joyces verk.
Det som brutet kommer ut i ändan är vårt språk, någon slags ränn- eller kulskit.
Hur historien sugs in i ett stort medvetet språk och kommer ut som enskilda berättelser.
Utan att ha en aning om det kan man kafkaisera, proustisera och joysa. Och som man föreställer sig, kommunicera via ett elektroniskt system om vilket man vet lika mycket som myrvandraren om gungflyt. Man kan komma över till en annan sida okunnig om varför det bar.
The big question.
En oboe inbäddad i violinbrus, en storlom, en beslöjad kvinna med en röst naknare än sanningen.
Jag kan skriva så många ettor jag vill och gruppera dem efter vad jag i annat fall skulle finna särskilt meningsfullt.
Jag gör det inte.
(11.111.11.11.11.11.11.111.1111.1.1.1.11.111.1111.11111.111111.)
- Vad gjorde du nu då?
- I won’t answer that question.
Wagner gör kanske på något sånt sätt. Melodin söker sig fram följd av suckarna från rytm och bas. Den finner aldrig, villigt kommer jag efter.
Wagner förresten.
Just close to.
Luften jag andas flödade en gång som tårar ur orgeln, som Bach spelade på.
Rotting, man tror inte sina öron.
Där nere, där e dom väldigt skickliga.
Hur vidrigt fasansfullt skulle jag kunna uttrycka mig?
Om jag nådde min yttersta skulle jag då befinna mig i närheten av rumsägaren, i hans rum rent av?
Men jag innehar inte den aggressiviteten.
Skällös.
Avsiktslös.
Oskuldsfull.
Onda har det hårt.
Utrotningshotade.
Renodlade.
Ekotyper.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk