Blara ett litet leende

Att få en klapp på huvudet av mamma, pappa, Gud, kompisen, chefen, kollegan, vaktis, sopåkaren,
lokalvårdaren, doktorn, syster, fröken, majjen, taxeringsnämndsordföranden, snabbköpskassörskan,
brorsan, lapplisan eller vem du nu valt att förakta, vem bryr sig?
- Jag är 28 och känner mig som nitton.
- Jag vill aldrig känna mig äldre, se äldre ut, bli äldre.
- Jag tycker inte att det finns något spännande, intressant, roligt, angeläget, äkta, okonstlat, genuint,
trevligt som inte är ungt.

Inte en rad.
Av förargligheter ligger det oförargliga intellektet främst.
Mycket åtrått att som främling kunna gå på sin gata, gärna mammas.

Blara ett litet leende.

Förlorade sekunder stockar sig på hyllan. Lägenheten dämpas av deras samlade tystnad. Något som
ljud utifrån. Utifrån vad ljuder det? Längst in i labyrinten. Delar rum med öronen. Kristendomen faller
dovt över mig. Socialismen lyser upp min frånvaro. Marknadens liv och larm drar som en vind över
glömskans torg. Jag tror nog inte och sorg över det. Oväna.
Telefonen tiger inte ens sina möjligheter. Bruset från datorns fläktar tränger in i
mellanrummen mellan mina minnen. Skrattet trängs ut. Skingras som skatflocken. Enstaka
konsonantljud faller i jorden. Maskarna gör sig en lätt måltid. Skimrande vårmorgnar. Brodd. Brånad.
Växling. Sammalning. Sams. För ett ögonblick.
Tungviktare, sa han, den evige kritikern. Tungt sviktar romanen på poesins utsträckta
tunga. Svanhoppande följs den av en droppe saliv, som enastående blandar sig i kaskaden efter dess
genombrytande möte med ytan. Allt är i dessa fallande droppar. Stillheten lurar i var och en. Till en
spegel går de samman för att ge sken av sammanhållning och ömsesidighet. Jag betraktar mig själv i
blindo.
Inte ens munnen ser jag, lyckligtvis. Ty, den snörper ihop sig i frånvändhet och olust.
Välljudet, trots allt, strömmar ur medvetandet. Porlande, pärlande, kluckande, klingande mot kvistar,
stockar och stenar flyter hågkomsters blänk nedåt, nedåt, bortåt, bortåt, hän mot slätter och sjöar
och hav, fördunstas och faller i droppar från andra källor, pölar, vatten till strömmar att avlyssnas och
blända i ständigt nya, friska ögonblick.
Att äga ordet, instängt av den andres öra.
Att höra ordet, det förlupna.
Att vilja tala genom omöjligheten

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk