Brustna förhoppningar

Kort från Köpingebro. Hon saknar mig. Det hade jag inte väntat, ett kort alltså. Jag har haft stunder av saknad. Vårt förhållande har varit en språklig, social, sexuell, spirituell, intellektuell katastrof. Ett hejdundrande fiasko från första lindan. Av någon outgrundlig anledning har vi med (be)rått mod låtit detta bestå i fyra år. Namnet på den outgrundliga anledningen är väl kärlek. Över den kan man inte döma, den är sin domsagas högsta instans, dess ord är alltid det sista, dess omständigheter må man lida.
I enlighet med denna ordning har jag avsagt mig alla anspråk, jag har låtit tiden verka, ha sin gång, tills för en dryg vecka sedan, då den likgiltighet jag framhärdat i, syntes mig avverkad, det fanns ej mer att ta av, slut också på den, slut på det, det upphörde. Vad svarar jag på hennes röst?
- Är jag fri att alls svara? Har hon någon utsikt att komma igen, uppstå ur intet? Har hon sin oföränderliga typroll i denna eländiga pjäs? Har jag själv någonsin stått på scenen? Vet, anar jag något som jag inte vill, vågar klämma fram?
Jag skulle numera mycket försiktigt uttala ordet dekadens. Det kan vara umgänget med historien och mig själv, som lett mig till denna försiktighet. Fanns det således en tid när jag mera frimodigt slängde det ur mig?
- Nej, jag har nog aldrig haft någon riktig förfallsnäsa.
- Tycker du att vår tid har anledning att vara försiktigare än någon annan, som du har erfarenhet av?
- Möjligen är utflödet av symtom ymnigare idag och det kan förleda oss att tro att det skulle vara så mycket enklare att dras med.
- Är det inte det då?
- Vi kan aldrig dra säkra växlar på människans natur. Dagens ungdomar förtjänar lika litet som någon annan tids att se sina drömmar nersölade av slappa betraktelser. Och de vuxna med sina brustna förhoppningar, vad de nu än har gällt, förtjänar samma omtanke, som de någonsin gjort. Så långt har jag varit axiomatisk.
Borde jag inte hoppa i taket? Så började morgonen sitt samtal. Jag kan inte tänka mig det bokstavligt. Möjligen låg det närmre så länge jag låg i sängen. Hade hoppet blivit av hade jag landat på en för mig okänd plats och ungefär där befinner jag mig nu, kanske till följd av morgonens tankelyft. Här ett ingenmansland, en zon mellan det jag lämnat bakom mig, väl bokfört och ipärmsatt, och det som nu ligger framför mig, så till förväxling, i sin aning, likt det som varit, lika svårt att särskilja som den ena ökenutsikten från den andra, ändå med visshet oerfaret och värdigt den förväntan som tillkommer det ofödda.
Med spiken, som jag skulle koka soppa på, sitter jag fastnaglad vid nollinjen. Du kan fråga varför jag finner det motiverat att rulla fram en ny kula, den förra löpte väl bra i sin ränna?
- Jag har, det erkänner jag, lätt att sätta punkt, lätt att se ett slutord, betydligt svårare att acceptera det och omöjligtvis kan jag gå in på en väg som verkligen innebär att jag lämnar min surt försvarade position. Jag sätter punkt, fortsätter på stället för att långt senare upptäcka genom utsikten bakom mig att jag befinner mig på en annan plats. Hur förflyttningen gått till anar jag inte. Jag ser fotavtrycken, vart och ett, tvekar om vem de tillhör, men där det sista är, är jag. Vid punkten i nuet.
Båten stävade in i Nyhamnsläge.
Den kunde väl ha kommit med aktern före.
Man tillhandahåller inte nyckel till en öppen dörr.
Försåvitt man inte oroas över att den oeftergivligt ska slå igen efter någon ont anande besökare. Man blundar svekfull och sträcker fram handen: Ta.
(När datorn frågar ifall man vill spara globala förändringar, tar man sig en extra eftertanke, naturligt nog, men så där generellt är jag förvånad över hur litet jag påverkas av den eller vilken integritet jag trots allt äger. Jag är helt enkelt litet imponerad.)
- Nå, vad tror du?
- Inte precis att någon ska förlora sig i texten, men kanske, vilket ju vore värre, förlora den.
- Vad tänker du göra åt saken?
- Även om rummet ännu är obyggt, inte ens finns på ritning, kanske aldrig byggs, så kommer det, när det står färdigt, om alls alltså, att ha just sitt utseende, gömma just sina faror, äga just sin plats i entropin, vad kan jag göra.
- Nä.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk