Dagen gick mot mörker

Dagen gick mot mörker
tyst i kvarteren
den arbetande delen av
befolkningen hade slagit sig ned i soffan
dock kändes en kvardröjande oro
som brukar lämnas av de senast hemskyndande
ett obekvämt lugn
inget att vistas i precis
Danne som stod i fönstret
tittade åt något obestämt håll
undrade om han skulle gå
ut innan gatan åter
fylldes av förpliktelser
så mycket av det var det väl inte
nog visste han hur eftertanken
ropar efter varje försök att
hålla dagens mödor och erfarenheter
skyddade från den ledighetens krav
irritationen som var väckt följde
honom ut på trappan
var som bortblåst när
han nådde trottoaren
en doft drog förbi
Deannes hund kom springande
längs häcken och han höll på
att trampa på den
den fick i alla fall gå själv
vilket var allt mer sällsynt
han skänkte ännu en irriterad
tanke åt samtiden
Vad gör man och vart bär det hän
han la med någon möda
händerna bakom ryggen
armen som värkte gjorde honom
påmind om i vilket skede av
livet han befann sig
han förnekade bekantskap med
den väckta
lät armen vila längs sidan
sträckte på ryggen och gick
befriad vidare
han hade väl ännu något att bestyra
tänkte han
lät sig sjunka mot kvällen
Nu kom han på
i vilken tradition han var född och
delvis skolad
hon gick på andra sidan med en
uppsyn som om inget rörde henne
så kunde det ju faktiskt vara
han ångrade bittert att han inte tog de få kliven
Men vad skulle han ha sagt
skulle försagdheten vara nog
för att väcka hennes intresse
hon som inte brydde sig om något
Damen, tänkte han
som om något sådant ännu fanns
ännu kunde sägas
vilket, å det bestämdaste, måste betvivlas
kanske han inte skulle möta
men, men han kanske skulle ha turen att
få se henne genom fönstret till det upplysta köket
en påminnelse från pojkåren
slog honom vant i bakhuvudet
den mörka gatan sträckte sig
mellan de två verkligheterna
hur han
var han ensam eller i sällskap
med dröjande steg passerat raden av lysande fönster
i försöken att se någon röra sig därinne
en kvinna
en uppenbarelse
något gudasänt
han närmade sig huset
det var tänt i köket
saktade in stegen
försökte få det att se ut
som något självklart
Herre Gud, kom det ur honom
där var någon
var det hon eller bara ett
av barnen som tillfälligt
skyndat förbi
han stod framför det varma ljuset
med andan i halsen
tomt
ingen rörelse
ytterligare några sekunder kunde
han stå utan att väcka skadelust hos
någon som händelsevis iakttog honom
vem skulle det kunna vara
nu var han tvungen att gå
just som han tog första steget kom hon
hennes utsläppta hår
varför hade hon börjat med det
en man förstås
vilken skulle kunna uteslutas
ingen, trodde han
han kunde ju inte säkert veta
gick vidare med oförrättat ärende
vilket var detta ärende
Det fanns en tid när det jag
såg på film tycktes verkligare
än något annat jag sett
nämligen, antar jag, därför
att det var mer dramatiskt än
något jag sett eller upplevt
i verkligheten, denna omöjlighet,
så är det med barn
de ser det verkliga i skärmar
småningom ebbar verklighetskänslan
lämnar plats åt teorin
teologin
det som människa kan ta på
det som står över allt
Det där med sista skulle jag kanske ha behållit för mig själv. Vem är jag att utmana ödet, min enda trogna och förtrogna. Jag talar till dig, hör du det
Det skulle föra alldeles för långt att bara påbörja listan över sådant jag själv inte begriper
Dumt nog
Det såg ut som om ännu en tanke hade vägarna förbi
Tydligen tar det aldrig slut

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk