Den onämnbara

Jag läser, vilket bekräftar mig, häftar mig vid tillvaron, leder mig bort och där, bland orden, försvinner jag, den jag som i allt, som kunde inbillas väsentligt, aldrig varit något annat än ett skrymmande något i ett rum, stort eller litet, spelar kanske ingen roll, det tog plats utan att vara något annat än det som tog plats. Som inte fyllde ut med outgrundligt och skrämmande innehåll, men stal uppmärksamhet från allt det som i ögonblicket var fästat i tusende sammanhang. Jag tittar upp från orddyningarna, frigör mig från berusningen och yrseln, tänker. Från det ena ordbruket till det andra. Det tredje är när jag nu ska skriva mig ur den gungande tillvaron. Stapplande söker jag fäste med orden som utgör mina bokstavliga fötter. Jag har en resa att göra, en läxa, en ursäkt, en flykt undan. Jag tänkte kanske hela tiden på Akademien. På dess uppgift. Att fästa språket med orden. Att göra orden brukbara. Att minnas allt som ordats. Det ska aldrig ta slut. Om så ingen bryr sig, ska spåren av arbete ligga där. Möjliga att följa till begynnelsen. Vackert, klart och anspråkslöst i ordens fulla anspråkslöshet. Inget ska vara bättre, inget sämre. Bara utrett från första stavelsen till sista. Glädjas ska man. Men behövs då Akademien för det. Ja, kanske. När vältaligheten har nått sin enkla känsla, när den klingat ut, när den inget annat visar sig än naken, då tar verksamheten ordet och gör av det den byggnad som är det egentliga. Det utan vilket inget. Hur skulle fåglars kvitter i lunden höras utan orden. Hur skulle något alls utan orden. Av ord är du och utan ska du intet. Man skulle vilja säga att något hänt. Att tiden är ny. Att människan har blivit till. Att allt står att läsa. På teatern tar man av sig masken och speglar sig naken i vattnet. Man vet inte vad man ser. Men man ser och man förstummas. Orden som nyss blänkte och flickrade uppmärksamhet är som bortgjorda. I spegelbilden av sin nakenhet upplöses människan. Hon kanske, trots alla aningar om motsatsen, aldrig fanns. Hon var onämnbar

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk