Ditt enda osäkra steg på redan trampad stig

Kanske undgår jorden en förödande kyss ännu ett sekel. Och ännu ett. Vem lockas av detta oskuldsliv?
Och likväl ska man en gång finna frågan till svaret, som står övermålat på den svarta duken. Inte provokativ, inte upprepande och utan koketteri, ödsligt ljudande i naken ljumhet.
Så la han orden i osökta arabesker på sidans häll. En förbiströvande ondgjorde sig över gåtan. - Detta obegripliga betyder inget.
Inte befinna sig någon annanstans än i evighetscentrum. Inte behärska något annat än ofrivilligheten. Inte svara ens under bilan.
Att bara veta sig ha gjort åtminstone ett gott under sitt liv. Bosch!
Kvalitet, sa han, jag väntar mig högre.
Efter ett livs krystande fick han så äntligen fram det som skulle föreställa oförvanskad ödmjukhet. Hade han bara kunnat glädjas åt att efter sig bli citerad. En ironi på osäker grund.
En kärna av något, en önskan om ett bättre. Människan saknar kärna med mindre hon är en nöt.
Ja, egentligen skulle jag vilja stå där på slätten, med fötterna strax över horisonten utan något annat för ögonen, beskrivande, i ett, känslan och utsikten.
Av kött och blod, var stridsropet. Hur tjockt det blev i halsen! Men, försökte jag,
detta kött, detta blod ligger likstelt, skulle vi inte söka någon romantisk idé, en tanke blott.
Så omisskännligt mänskligt. Inte nu, inte jag, inte här, men här och nu och jag i all evighet.
Jag ger blanka fan i evigheten, sa hon, stampade ner sin fot i dess mitt.
Ja, vi har övervunnit detta stadium, därom var vi överens. Vi skildes i känslan av att ha uttalat den brådmognes ord, utan att kunna ta den erfarnes rätt i anspråk. Att aldrig försonas med sitt tillkortakommande.
Han formulerade sig så att avsikten inte med ett ord gick utanför meningen. Avsikten, tänkte han, jag försökte ju bara dölja mig bakom en knivskarp iakttagelse.
Se här, saken, min sak, vad jag såg, det som var och inget annat. Ja, jag ser, men varför?
Ja, jag frågar detta varför. Oupphörligen. Där ligger taken. På husen. Enkla, klara geometriska former. Färger som strukits med penslar doppade i verkligheten. Ljuset från filtrerad sol. Allt är som det ska vara. Borde vara. Är. Skönhet, måtta, balans, styrka. Om jag då ändå gjort en enda god tavla värd att ihågkommas. En enda! Varför skulle vi inte minnas alla, och varför inte den du minst skattar av dem. Ditt enda osäkra steg på redan trampad stig. Varför inte?
Vidare, heter det. Vidare, där inget slut finns, där ingen början känns, vidare.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk