Dödsbådande

Kanske är jag gammal nog att försöka mig på att intressera mig för mig själv på lite avstånd och utan någon särskilt attityd. Varför det ska vara bra att söka kunskap strax innan man ska i graven vet jag inte. Att vara sysselsatt är en regel svår att kringgå. Att gå tog jag för en enkel sak när jag av en mycket särskilt anledning tog mig till Solna centrum med tunnelbanan. Hur jag skulle ta mig därifrån till mitt bestämda mål hade jag noga inpräntat efter precisa studier av adekvata avsnitt av kartan. Utkommen ur stationen ser jag mig om utan att påtagligt känna igen mig. Eftersom jag är säker på åt vilket håll jag ska gå, går jag ditåt. Jag kunde inte minnas att något av den stadsplan som nu uppenbarar sig för mig fanns på kartan. Tröstar mig med att man inte kan vänta av verkligheten att den helt underkastar sig den bild som kartan ger. Går vidare åt det håll som känns alltmer fel trots att det borde vara rätt. Skulle jag misstro kartan? Det tar inte lång stund förrän jag kommer in i ren natur, som vartefter blir allt vildare. Mitt i stan. Herre Gud, vilka påfund. Uppför bär det också, vilket mina ben och lungor får allt svårare att acceptera. Till sist blir jag tvungen att stanna och efter en stund tänka denna tanke: Jag trodde att jag visste. I själva verket är det en revolutionerande tanke. Visserligen har jag levt livet just så, dock aldrig erkänt det på detta uppgivna, nakna vis, på tröskeln till döden. När krafterna knappt räcker för en reträtt, står jag närmare sanningen om mig själv än kanske någonsin. Mitt inne i en skog där antagligen ingen skulle hitta mig och än mindre drömma om att jag skulle befinna mig i. Jag måste alltså orka. Man kan inte bara försvinna så där. Eller kan man? Så småningom, efter mycket stönande, kommer jag till en bebyggd trakt, ja, på något sätt civiliserad, där jag väl skulle kunna söka hjälp om någon annan också råkat hamna där. I väntan på ett sådant tillfälle tar jag motvilligt upp telefonen. Jag trycker på de rätta ställena och skriver in det gatunamn, som jag ännu tror mig komma ihåg. Sen händer inget annat än att kartan som kommer upp inte har något med den verklighet jag befinner mig i att göra. Nähä. Så bra var det med det lilla systemet. Går planlöst vidare men åt ett håll där jag borde träffa på något annat tvåbent. Det gör jag. En ung kvinna kommer emot mig. Tydligt bärande på en fråga. Var är polisen? Jag ser mig om och ser var jag är. Där. Gå över gatan och sen åt höger. Kanske hade hon blivit våldtagen, rånad eller något annat som kunde kräva en myndighets kännedom. Och här stod jag, förmögen att hjälpa en annan behövande än mig själv. Därav något styrkt. Jag visst alltså var jag var, men inte hur jag skulle komma dit jag skulle. Frågade några mötande. Deras pannor veckade sig djupt. Gick vidare. Marken var plan och mitt stapplande var inte lika dödsbådande som i skogen. I hopp om att telefonen kommit på bättre tankar, tar jag upp den igen. Nu stämmer kartan med verkligheten. Jag följer den till pricka och öppnar dörren till mitt mål och utropar ”äntligen”. Har du haft problem med att hitta, frågar en svartmuskig man. Ja. Det kan man verkligen säga, säger jag för att därefter gå in på mitt ärende. Där infinner sig en del svårigheter som den svartmuskiga löser vartefter. Jag betalar och mannen visar vart jag ska gå för att åter komma till Solna centrum. Tillägger: det var trevligt att ha dig som kund. En ålderskrämpa, tänker jag. Hälsar ödmjukt. Ytterligare en ålderskrämpa, hinner jag tänka innan jag avslutar denna sak

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk