- Du flyr gosse! Försvara dig!

Kan jag säga att jag håller på med Katarina Frostensons Tankar, i vart fall har jag bokstavligen tagit mig igenom dem. Håller ju sedan en tid på med Herbert Tingstens eftertankar. Svårligen kan det finnas två mer olikartade sätt att framställa sig, på ett språk, det skulle då vara att wittgensteinisera på svenska. Avståndet i språket finns ju i tiden, där Tingsten slutar tar Frostenson vid. Tingsten skulle i minst en bemärkelse inte kunna läsa Frostenson, hur Frostenson ställer sig till Tingsten vore intressant att höra, inte bara till personen, utan inte minst till hans verk och hans tid.
Tankar, ja, vad skulle hon annars kalla boken/tankarna. Kanske är det inte friheten först och främst, som ger möjligheten att visa upp sina tankar på hennes vis eller ett omslag med ett par vita penseldrag över gult på Håkan Rehnbergs. Snarare är det omöjligheten att uttrycka sig på annat vis. Det är den diktatoriska tillvaron, som med masskommunikationens knivar skalar av uttrycken. Att vara sann innebär nödvändigtvis en oförutsägbar och kränkande nakenhet, som kräver någon slags övervinnelse för att man ska våga se. För skams skull. Och så är vi tillbaka där vi började i tidens begynnelse eller vid detta århundrades.
Frågan som bränner hetast:
- Hur vågar du uttrycka dig som du gör?
- Överheten läste jag som ömheten eller var det tvärt om.
- Kan du tänka dig att försöka en gång till?
- Jag kan inte rättfärdiga mig.
- Du måste glömma och försonas med något varje dag. Du kan inte låta ondskan härja fritt och lägga under sig marken där du går, luften du andas, tankarna du tänker, önskningarna som du inte längre vågar hysa.
- Varför måste jag det? Är bestialiteten en trivialitet i mig, som jag borde lära känna bättre?
- Du flyr gosse! Försvara dig!
- Att jag inte kan lära mig tiga.
Och så blev hennes bok så kär. Bara för att jag ville det? Jag förstår inte längre mina frågor. Ordlösheten är mitt ok. Jag ser i spegeln efter min mor och min far och min mormor och min farfar. Trött släpar sig morfar över livet. Skuttar, struttar sig farmor fram? Motsäg dig inte, manar någon. Jag försöker svara med motsägelser utan att darra på hakan.
Ivrigt kämpar den gamla tanten för sin sak på sina yttersta dagar. Självhävdande.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk