Du vet att så är det inte alls

Vårt enda sätt att treva oss fram i världen är med tunga förutfattade kliv
Den lilla rest vi lämnar efter oss kan knappast förklara våra långa liv
Att tänka på vad som varit, berövar det upprörda nuet sitt korta liv
Vårt allt ryms i det gråa fängsel ur vars vindlingar vi aldrig tar ett kliv
Jag ser vännens trötthet och anar något motsvarande hos honom
Man delar till sist inte något med någon
Man njuter vad som sig njuta låter
Det lilla har krymt till något onämnbart
Ett finger rör sig sakta
Jag följer det med blicken utan att röja min tankes vandring
Varje dag förbrukar jag tusentals alibin
Går från plats till plats utan att lämna visitkort
Tänker mig genom sekler utan den minsta rodnad på kind
Möter kanske elva människors blickar och låtsas som om de inget sett
En röst ur mängden lägger jag ömt på minnet och smeker den oblygt sen den tystnat
(ja, jag drömde att hon spjälades av sin man för att göras redo för den strängt rituella
akten, könsakten, med tre-fyra aktörer, henne med- eller frånräknad, jag är tveksam; den försupne
fagottisten kysser mig i nacken och jag äcklas, slutligen ensam med den passiva men krävande
kvinnan, ett blött mjukt sladdrigt hårigt sköte, som jag bringar till utbrott och förlösning, avslagen
och oavsmakad dryper jag hän ur drömmen, ett kök från femtiotalets senare hälft) - skönjer
sambandet med H:s senaste association till den fettvälvda unga med det pärlande skrattet, det är
hårda tider...
Ångesten kräver så litet:
Stäng bara dörren
Hon önskar bara en sak:
Se mig, pappa
När allt kommer till kritan:
Ingenting kan tillfredsställa mig utom besvikelsen
Du kanske inte tror att du kan avstå
Du inbillar dig att du inte kommer ur
Du vet att så är det inte alls
Du förutsätter att inget i förväg kan sägas
Du undrar om jag verkligen kan veta
Nej, jag tycker inte om de mörka ruggiga gatorna
Nej, jag tycker inte om de dryga självgoda fäderna
Nej, jag tycker inte om ditt falsetterade vetande
Nej, jag tycker inte om att sitta här på efterkälken och se vad som återstår
Kanske hade jag en dröm
Kanske hade det kunnat bli annorlunda
Kanske skulle jag rent av våga närma mig dig
Kanske har du sett mig lika klart som jag dig
Ändå ska jag stanna just här
Ändå ska jag se utan att meddela mig
Ändå ska jag veta mot bättre vetande
Ändå ska det som jag förtigit spela roll

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk