En baddare på att storljuga är jag

Du undrar över de frånvarande dagarna. Då var du i Båstad med flickorna, kommer du inte ihåg det? De firade din 53 födelsedag, du kokte potatis och stekte biff och så mycket du åt och inte minst, du mådde så bra dagen efter att du nu trodde att dina besvär skulle vara över. Följande dag åkte ni alla fyra till Hallands Väderö. Det spegelblanka vattnet var alldeles klart och du flöt omkring och såg med suddig blick ner på stenar, tång och snäckskal. På hemvägen köpte du spättfiléer, som visade sig nog så fina. Du rörde i hast ihop en hollandaise och kokte ånyo av de goda potatisarna. Ni satt ute och åt under fågelbärsträdet. Allt var bra. Den försenade födelsedagstårtan tog ni med till Segelstorps strand, precis som ni brukar. Minns du kanske att du såg en ensam mamma med tre barn och hur du kom att tänka på din egen mor som suttit med fyra ohängda ungar på stranden, vilket liv! Ja, så tänkte du.
Vems förträfflighet ska jag besjunga idag? Min egen, kanske? Det är hög tid. Om jag skulle börja med egenskaperna, dem jag visserligen inte bär ansvaret för, men som det vore orättfärdigt att inte namnge. Ty utan namn inget ursprung. Främst har jag egenskapen, någon skulle väl säga egenheten, att finna det klandervärda. Utan den skulle världen nödgats trampa på i ullstrumporna, ända tills de slitits och smutsats till stoft. Inte för att jag tänker ta på mig äran för vart världen nu tagit sig, men man kan blott tänka att den nuvarande eländeshålan tiofalt eller hundrafalt skulle kunnat överträffas, för att skänka min rådighet en öm tanke. Prisat vare detta mitt vaksamma sinne! Secundo vill
jag nämna mitt förekommande sätt att utge vad som i varje ögonblick skulle ha varit det fullkomliga, där det till synes invändningsfria tar gestalt, på det att ingen ska tro sig finnas i fulländningens ögonblick, där just ögonblicket är det som skiljer. Därefter vill jag ge turen åt medkänslan, den som varken behöver framlockas med enkla böner eller stora scener, utan som helt enkelt infinner sig, också där ingen skulle komma på tanken att efterfråga den. Där det gäller att beklaga rikedom eller styrka, framgång eller tursamhet, står jag redan innan någon ens kommit sig för att blinka. Har någon funnit sin kära, framfött sin första eller givit världen sin glädje är jag den första att framföra min sympati för den drabbade. Ingen tragedi är så intetsägande att inte jag skulle kunna upphöja den bland de främsta. Ingen komedi så förhöjd att jag skulle neka någon nöjet att se mig använda den som första trappsteget mot graven. Inget offer så storstilat att jag inte skulle blygas påpeka att jag hitintills andats varje sekund av mitt liv. Jag har även en fjärde egenskap, som rimligen inte bör uteslutas från denna uppräkning, nämligen den att dyka upp vid varje olämpligt ögonblick. Närhelst det inträffat att någon varit i färd med att slipa på sin anonyma hyllning till mig så har jag stått i dörröppningen och med min närvaro halvt tagit andan ur den betagna. Till följd av min oförutsägbarhet har nu lovtalet fått ligga slött och ofärdigt och varken jag eller lovsången till mig har kommit riktigt till rätta. Med denna klagar världen.
Så, över till mina färdigheter, de som mognat i mina egenskapers hägn och inte så litet sökt sig näring utanför dem. Här vill jag försiktigtvis inte framhålla någon framför den andra, ty jag har förvärvat en oföraktlig vaksamhet mot orättfärdighet och orättvisa och i mina färdigheters bakhåll vill jag inte finna mig. Således ska jag här uppräkna vad som kunnat komma i vilken följd som helst och där mycket skulle kunnat tilläggas om inte modet och minnet svikit mig. Slumpen vill att jag nu nämner min skicklighet i att spåra oförrätter och i samband med den förmågan att hålla dem i minnet en livstid och förmodligen längre, vilket dock ännu är obevisat. Efter denna hampar det sig så att
förmågan att förtala anmäler sig. Osökt, höll jag på att säga, men vill då inskärpa att allt i min uppenbarelse är just detta och i sällsynt samklang med naturen så som jag skulle skapat den om jag bara funnits till hands. Men vidare, någon balans mellan egenskaper och färdigheter må råda, om inte avseende vikt och betydenhet, ty där tävla de alla om främsta platsen, så ändå vad gäller antal här nämnda. Återstår en eller två beroende på hur man räknar, vilket är just vad jag vill komma till. Jag räknar med och det är väl min mest dyrköpta färdighet, vars antecedentia jag av hänsyn till mina eventuella läsare vill hålla utanför detta stycke. Jag antyder här att den kan dyka upp i ett annat. Och då hänsynslöst uppriktigt. I förbigående sagt en nära släkting till min medkänsla, men alltså förvärvad. Inte uppriktigheten, men hänsynslösheten. En baddare på att storljuga är jag.
Slutligen.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk