En novell, jaha

En sån där ska väl va lite längre än en dikt, i alla falla en kort dikt, med en längre kan det ju vara en annan sak, romaner ska vi bara inte tala om, men nu, alltså, det är, efter vad jag kan se, en kaj, någonstans, lång och rak och med en utmärkt gång för promenadsugna damer, inte minst, och här går minsann en, hatt har hon på huvudet, ja, var annars och ett koppel med en lagom stor eller liten hund i andra änden, hon går så vackert längs gången och hunden följer lydigt efter, morgonen ligger fortfarande i den kvardröjande dimman, hon tycks alldeles ensam, sånär som på hunden då, och ingen människa eller hund kan föreställa sig vad hon tänker på. På hennes högra sida står en räcka träd, kanske var den tänkt som ena halvan av en allé, men nu ser jag, det är så, det är verkligen den ena eller den andra halvan, svårt att se av vad för slag eller sort, men man kan ju alltid gissa på något körsbärsaktigt, de där körsbären som man aldrig ser röken av, men nu är det förstås inte den årstiden, det har gott och väl hunnit bli höst, och vintern låter känna sig genom den allt utom behagligt varma temperaturen, Ack! Som hon går dyker det som ur ingenstans upp en, låt oss säga herre, också med hatt, men en helt annan, förstås, hans steg dröjer och man får lätt tanken att han tänker stanna. Han gör det och hon likaså. Känner de varann. Det är en öppen fråga. De talar artigt och stilla. Inga intimiteter förnims. Sa jag att han syntes lyfte en smula på hatten. Strunt samma. Nu är tiden långt på andra sidan detta eventuella ögonblick. Plötsligt ses damen backa ett steg. Vad hade just stått på som undgått mina ögon. Var herrn påstridig. Man antar det och nu ses han ta liksom ett steg närmre henne, sedan avståndet plötsligt förlängts. Hon blir stående. Ingen flykt i kroppen, inga vida eller oroande rörelser. Äger något slags samtycke rum. Vad ska man tro. Tro är inget i detta sammanhang. Man ser vad man ser och därutöver inget. Vi ser herrn sträcka fram sin ena arm. Är det en hälsning. Nej, han rör vid henne på ett påtagligt ömt vis. Här föreligger bestämt någon som man endast hade kunna drömma om, kanske t.o.m. önska sig. Armen förs längs midjan på damen och man förnimmer en närmande rörelse i hennes hela uppenbarelse. Detta var mycket, så här på den bleka morgonkvisten. Har de i själva verket stämt möte. Han vänder sig så att han hamnar i hennes rörelseriktning och hon stoppar sin hand under hans närmast hängande arm. Har vi nu en etablerad bekantskaps förväntade beteende eller rör det sig om något hastigt uppflammande. Bara den som får följa det bildade paret får veta. Vi får inte

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk