En sån översinnlig idiot!

Solen och havet och Karen Blixen och mockasinerna, som de besökande i hennes hem fick sätta på sig och Bornholmaren och ölet och Peter och Eky och sonen och sonen och svärdottern in spe och hjärtat och huvudet och cykelturen och brösten på kvinnan i hörnet och den trafikerade vägen och hela kroppen faktiskt och hela olusten och humöret, som trots allt blev bättre och så vaknar jag idag och inget är okej, utom Amanda som sitter och visslar på mitt huvud, som visselplats duger det.
- Jo, om jag fick välja mellan den skönaste kvinnan, intelligens, humor, rikedom och hälsa så skulle jag välja hälsa, jag påpekar det ännu en gång och ännu en, jag är så innerligt oheligt trött på min body och soul.
Karen Blixen gick och satt ett helt liv med sina. Arma kvinna!
I England jaja, där är inkomstskillnaderna lika stora som i vilket litet stackars uland som helst. Ja och bättre ska det bli. Sen kommer någon stackare på att det kanske skulle kunna passa med revolution eller någon reformist, som tycker att det kunde räcka med en reform och så höjer man skatten så att man äntligen får fart på den älskade, den verkligen högt älskade, va e de nu det heter, konsumtionen, man får fart på konsumtionen och nationen helas och alla mår förhållandevis bra och har vad de kallar arbete eller anställning eller sysselsättning och så går en tid.
Ordning och reda får vi dock hoppas att de aldrig inför, då skolkar jag.
- Jag får väl acceptera eländet - som om jag hade något val. Unbelievable.
Som om man någonsin skulle slippa undan frågan, vad vill kvinnan. Svarar du rätt på hennes gåta har du ändå inte löst dig ur dilemmat. That is for sure. Turandot.
Som om man någonsin behövde tveka om vad mannen vill. Tillfredsställ honom och han vill det igen. Don Juan.
I trötthet kan de försonas.
Lena och Leine däremot, de hade var sitt rum i det stora huset och de träffades morgon och kväll och delgav varandra utsökta hemligheter och nosade in sig i varandras dofter och fann det gott.
The bitter end comes unexpectedly.
Jag kunde ha varit död för ca 45 minuter sedan, utan att ha vetat varför. Vad skulle jag ha svarat Gud? Men nu när jag lever, tror jag mig veta varför. Bilen som kunde ha kört rätt in i mig, räddades undan det ödet av att jag tittade en gång till åt vänster, inte av misstro, bara av min vanliga försiktighet, jag hade ju redan konstaterat att den skulle svänga in till höger och alltså inte krävde mer uppmärksamhet. Nå, jag hade tid helt enkelt och körde helt långsam ut en bit på vägen, men inte tillräckligt långt för att den gamle mannen, som satt vid ratten till den snabbt förbipasserande, skulle finna skäl nog, tydligen, att manövrera åt något håll. En sån översinnlig idiot! Jag lever eller är jag död på krita?
Fick jag mig nu några oförtjänta minuter att nyttja i glädje och tacksamhet? Hade jag varit död hade jag inte sörjt mycket över det, ty hjärtat slår fortfarande dunster i huvudet på mig och det ogillar jag. Mycket. Möjligen botades jag för stunden av att jag pressade fram några droppar adrenalin eller skrattade, mycket förkonstlat, ut några ml endomorfin, fan vet, och jag tänker inte fråga´n när jag möter´n.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk