Förtrytsamhetens vithet

Man kan från datorn få frågor långt intimare än vad normalbyråkraten vågat framställa.
Det är när den inte har annat val än att i tilltalet välja mina egna dokumentnamn.
Man tar ett skutt baklänges i stolen.
Nästa steg är ett skutt åt andra hållet följt av en omfamning.
Ja, ensidig.
- Är ett famntag en större eller mindre händelse än en vitlöksklyfta?
Morgonkvisten bär en tyst och misstänksam fågel.
Tungan tjock och orörlig - ett ord balanserar på stjärtpennan.
Tänker jag för ett ögonblick bort mig själv är det inte säkert att universum är kvar när tanken åter fångar upp mig. I nästa ögonblick är jag alltså tvungen att skapa en ny värld
och i den ska jag leva och i den ska ni leva. I bryderi över vad som är den bästa ordningen kommer jag att återskapa, efter bästa förmåga, vad jag just förlorat.
Noga räknat vilar ansvaret tungt på både er och mig.
Med en strängt reflekterad vippning gör sig fågeln av med ordet.
Det kunde ha varit demokrati.
På flykt undan rimligheten.
Vem satt mer på kvisten?
Den allra närmaste.
Den legislativa auktoriteten vittrar.
Vi håller andan.
Och stökar undan en del skenlivsuppehållande åtgärder.
Kastar ömsinta blickar åt någon sida.
Dövar öronen för suset från de flyende.
Jag kunde inte säga något gott.
Det var bara att beskedligt betala.
Hur kommer det sig att jag beständigt vägrar dra de bevarande och uppdrivande orden över de ihärdigt vädjande minnena?
Att jag är så snäll att jag säger något överhuvudtaget, det förvånar mig en smula, jag hoppas trots allt, förstår jag.
Du kan ju försöka säga något om Goethe, vilket utesluter att du talar om något eller någon annan.
Inget är sant förrän det är sagt.
Är det sagt är det glömt.
Är det glömt har det funnits.
Men kan det finnas?
Någons självförgudning borde röra den mest hårdhjärtade.
Men vad sker?
Man kan från datorn få frågor långt intimare än vad normalbyråkraten vågat framställa.
Det är när den inte har annat val än att i tilltalet välja mina egna dokumentnamn.
Man tar ett skutt baklänges i stolen.
Nästa steg är ett skutt åt andra hållet följt av en omfamning.
Ja, ensidig.
- Är ett famntag en större eller mindre händelse än en vitlöksklyfta?
Morgonkvisten bär en tyst och misstänksam fågel.
Tungan tjock och orörlig - ett ord balanserar på stjärtpennan.
Tänker jag för ett ögonblick bort mig själv är det inte säkert att universum är kvar när tanken åter fångar upp mig. I nästa ögonblick är jag alltså tvungen att skapa en ny värld
och i den ska jag leva och i den ska ni leva. I bryderi över vad som är den bästa ordningen kommer jag att återskapa, efter bästa förmåga, vad jag just förlorat.
Noga räknat vilar ansvaret tungt på både er och mig.
Med en strängt reflekterad vippning gör sig fågeln av med ordet.
Det kunde ha varit demokrati.
På flykt undan rimligheten.
Vem satt mer på kvisten?
Den allra närmaste.
Den legislativa auktoriteten vittrar.
Vi håller andan.
Och stökar undan en del skenlivsuppehållande åtgärder.
Kastar ömsinta blickar åt någon sida.
Dövar öronen för suset från de flyende.
Jag kunde inte säga något gott.
Det var bara att beskedligt betala.
Hur kommer det sig att jag beständigt vägrar dra de bevarande och uppdrivande orden över de ihärdigt vädjande minnena?
Att jag är så snäll att jag säger något överhuvudtaget, det förvånar mig en smula, jag hoppas trots allt, förstår jag.
Du kan ju försöka säga något om Goethe, vilket utesluter att du talar om något eller någon annan.
Inget är sant förrän det är sagt.
Är det sagt är det glömt.
Är det glömt har det funnits.
Men kan det finnas?
Någons självförgudning borde röra den mest hårdhjärtade.
Men vad sker?
Förtrytsamhetens vithet gör ett moln av näsan.
Jag ser på.
Förr eller senare kommer det ögonblick när mitt öga når hit.
Jag gifte mig med facket, sen fick jag en man, som gift sig med landstinget och senare staten. När vi kröp till kojs därhemma vilade vi tryggt i varandras armar, mycket långa armar hade vi, så långa att de knappt fick rum i våran säng, men det gjorde inget för vi höll dem hela tiden hårt om varann. Ibland hände det att vi diskuterade något problem innan vi somnade. Då var det bra att ha på fötterna. Vägen dit hade varit tuff, tyckte vi.
Mina vänner betraktade mig med sina ögon. Det såg jag. Har man inflytande ska man använda det. På bästa sätt.
Monica Zetterlund sjunger till.
Exit jag..

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk