Framtiden har hon insupit sedan barnsben

Man gör boskillnad mellan sina liv exekverade av de olika gestalter man anser sig hysa. Där är jag en, där en annan och här åter en tredje etc. Att uppfatta sig som något helt strider mot ens förvärvade eller möjligen naturliga sinne för ordning. Var sak på sin plats.
Man ska inte förvånas över den sakkaraktär, som getts åt det som en gång kallades människans själ. Den moderna människan är framför allt en som hanterar, handskas med tillvaron så som man förr handskades med tingen - dock ej deras tillvaro. Den moderna människan är både utan väg och utan egenskaper, hon saknar karaktär, hon hålls inte i någon helgjuten form. Framtiden har hon insupit sedan barnsben, det förflutna har hon av naturliga skäl aldrig haft att göra med, således är hon hänvisad åt nuet. Ett nu som ännu inte fostrats att vara ett, men som har olägenheten att dyka upp i olika skepnader. Därav rollspelet. Ännu ej mäktig att lägga under sig tiden, har människan uppfunnit möjligheten att förklä sig så att hon, om än bara skenbart, ska se ut som om hon tillhörde, om inget annat så dock den, hon ska se ut som om hon vore ett med tiden. Tiden söker dock varken sin maka eller lärjunge, den är allt igenom oberäknelig, den drar sin svans över näsan och fnyser åt dess dammiga utstyrsel. I sitt härmande söker då den moderna människan att göra likadant. Hon drar in tidsandan och fnyser ut den som alltför syrefattig att tillfredsställa henne. Så låter sig inte tiden lekas med. Nu står den moderna människan utan egenskaper, utan väg och utan nu. Vad gör hon? Hon tar till ett som hon uppfattar det beprövat recept och tillagar en religion. Ett religiöst fundament ska väl ändå vara tillräckligt att hindra hennes drift, tänker hon, så var det väl förr, eller?
Tiden, som nu avlägsnat sig utom räckhåll för människan, ser henne uppföra något lika formsträngt som formlöst, en omöjlig figur kunde man frestas säga, i ett material, som mycket liknar papper och på en stomme mycket genomskinlig som om den vore luft och inget annat.
Tiden tänker: och Du som en gång var mitt barn, som lovade alla möjligheter, som tycktes så frisk och stark, som getts en historisk möjlighet att umgås med mig som jämlik, född ur mitt innersta djup, uppfödd på mina drömmar. Vart ska Du nu ställa Dina steg, hur ska Du undgå att krossas av Dina monumentala skapelser. När ska Du finna vägen tillbaka till Din historia, hur ska Du åter finna mening i framtiden.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk