Han, tänkte Håkan, han är från en annan tid

Han, tänkte Håkan, han är från en annan tid.
Vem?
Han?
Vilken han?
Vilken tid?
Han gick med sin 5-åriga son över gatan.
Tittade på hunden som satt mitt i den och tömde sig.
Minst en liter.
Vilket djuriskt plågeri hundägare utsätter sina älsklingar för.
Kärlekens mysterium, utropar han inombords, fast han har god lust att skrika högt:
”Men va fan!”
Pojken tittar förundrad och vill gå fram och ta henne.
Nej, drar pappan i handen.
På andra sidan möter han Hanna.
Hon är på väg till förskolan.
Med bil.
Hon ler glatt och säger något.
Han ropar ett, får vi hoppas, lämpligt svar.
Han undrar om han också ska ta bilen.
Bestämmer sig för att det senare omaket är värre än det förra.
Han är i obalans.
Han väger över.
Åt honom, hans andra eller möjligen tredje jag.
Varför är han så irriterad nu?
Han tänker inte på sin fru.
Han tänker på en annan.
Hon tänker på den andra.
De har något gemensamt och oförenligt alla tre.
Sålunda slösar han bort sin tid.
Tröstar sig med att allt slöseri så småningom övergår till användbar erfarenhet.
Användbar, fortsätter han och tänker att det var fan vad han tar i.
Skulle jag nu hänge mig åt utilitarism?
Ja, hänge var väl ändå inte just vad han gjorde med sin enkla fråga.
Lite påfyllning på irritationen.
När han inte behärskar den vardagliga verkligheten förminskas han.
Tänk om litenheten märks på hans steg.
Inget han tänker kan nu lindra huvudskadan.
Jo, han är skadad.
Varken mer eller mindre.
I alla fall inte mindre.
I huvudet framkallas bilder på den andra eller tredje, beroende på hur och varifrån man ser saken, han granskar omöjligheten noga, bara för att med förnyad energi överlämna sig åt den.
De ytterligare frågor och förbannelser som nu kommer över honom låter vi honom behålla oredovisade.
Vilka är vi med de orimliga anspråken
Hur man tolkar trollen.
Som om de vore av annan art än en själv.
Som om man aldrig tänkt, känt, tyckt, menat, sagt något av den kaliber som nu som det tycks så flitigt använd.
Men nog glunkades det i gathörnen, i snabbköpet, i tvättstugan, till kaffet, morgon, middag, kväll och till och med på den fina bjudningen hos den belevade och högtidliga.
Skillnaden ligger inte i orden eller i källan, bjudningen, befruktningen utan i hur de uppfattas.
Om det sker via öronen eller ögonen.
Det sagda går in genom det ena örat och ut genom det andra.
Det lästa läggs på lagret i huvudet, som visserligen sprängfyllt ändå tar för sig och låter ligga väl synligt som en påminnelse om vad man tror är nya och sämre tider.
Jag säger som Jonas Gardell: Ack!
Han har så rätt i detta ”ack”. Ack, ack, ack
Hur ska man inte glädjas åt att alla fått tillgång till skrivkonstens mödor och glädje!
Hur ska man inte ålägga sig ansvaret för valet av läsning
Hur i all sin dar
Han förstod inget av det där.
Jag kan inte säga att det förvånade mig.
Inte heller hade jag blivit förvånad om han sagt att det var en lustig idé.
Han hade suttit och vänt på den en stund och sedan sagt att, ja, det var just så det var.
Hon tar död på språket när hon använder det.
Hon dör ordlös sedan barnen tagit de sista ur hennes mun
Hon sa: ”Jag har aldrig förstått de där.”
Här hade man ju kunnat tillägga något ända tills man stöp av brist på vatten och luft.
Hellre kanske leta bland andra sopor.
Hur som helst är det ju inget annat man har att göra.
Som det tycks delar man ödet med åtminstone dem man ser och hör.
Inget behöver upprepas.
Allt upprepas.
Ska man vara petnoga upprepas inget.
Allt behöver upprepas.
Inget får vad det behöver.
Så är det alltid.
Hur många människor kan simma runt i luften
Hon gjorde bäst bruk av sina gåvor
Hade det blivit som man tänkt sig hade man lika gärna kunnat dö strax efter det var tänkt
Hur naturligt är det att vara född, egentligen
Har någon satt sig som naturens herre kanske
Avslöjar man alla hemligheter kommer man, kanske till sin förvåning att finna, att allt är sig likt
Hyperindividualismen, läser jag.
Varför drar jag mig undan?
Det är väl den där vanliga skepsisen till snabba klassificeringar som inte direkt känns igen i min egen tillvaro, eller skulle jag hellre skriva frånvaro?
Ja, naturligtvis.
Skulle folk ha blivit mer självupptagna sedan jag föddes i slutet av andra världskriget?
Om de nu blivit det, hur märks det?
Är det bara jag som varit självupptagen och självsvåldig under hela denna period?
Har jag inte genomgått en enda förändring?
Var jag själva spetsen på avantgardet?
Vad kan jag svara?
Annat än att ordet hyperindividualismen stör mig.
Jag stöts allt längre bort för varje ord.
Orden sammanför oss inte, de särskiljer.
När de blivit tillräckligt många kommer vi att stå i var sitt gatuhörn och gasta, ohörda
Hur ska då allt gå till?
Jag kommer att avkrävas ett svar.
I väntan på avfyrandet känner jag krutmängden växa
Hyckleriet.
Alltid hyckleriet.
Hur trött blir man inte.
Inte av hyckleriet, utan av att höra det åberopas.
Nu senast i en intervju med Leijonborg, som jag förresten mötte häromdagen i ett gatuhörn.
Det var det ena.
Det andra är när man påvisar bristen på logik i en princip genom argumentet: Tänk om alla gjorde så
Exempel.
1. Man ska ha rätten att fly för sitt liv.
2. Man ska inte ha rätten att fly för sitt liv.
Det är fullkomligt omöjligt att överblicka konsekvenserna av någon av dessa principer.
Men man kan ju alltid försöka.
I det förra fallet är den yttersta konsekvens som brukar skjutas mot ens förhärdade hjärta att alla människor kan inte bo i Sverige.
Där tröttnar jag på det som möjligen börjat som ett samtal.
Vem vill vara rättshaverist eller absurd på vilket annat vis som helst?
Kanske ingen.
I det senare fallet, vilket här får övergå i ren spekulation eftersom jag aldrig hört någon kämpa för just den principen, skulle den yttersta konsekvensen bli att alla skulle slå ihjäl varandra. Antagligen menar de argumenterande att i båda fallen skulle sagan om jordelivet vara all
Vad gör man?
Man undviker i det längsta principer.
Men av principer bygger man land

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk