Har du telefon

O Goethe, nu tog jag äntligen ut dig ur hyllan och du ligger ännu varm och ouppsprätt vid min högra sida - lycka!
Omständligheten eller ska jag säga friktionen från igår gav ett minst sagt oväntat resultat, se själv!

Har du telefon? Har du övervägt att lämna den till återvinning? Vad skulle man kunna vinna åter?
- Rösterna.
Har du badkar...
- Inte barnet, badvattnet, ångande av förväntan.
Har du bil?
- Jag ångrar alla mina resor till arbetet, till min älskade, till havet, till storstan, till ängarna de gröna.

Min förra utsikt var några hundratusental björklöv. Jag tyckte att vart och ett var värt åtminstone ett ord. Redan där skulle orden komma till korta rejält. Jag visste att jag skulle ändra mening om nödvändigheten så fort jag kom (hem). Där i (hemmet) är jag nu och sitter framför datorn, nog så innehållsrik, och låter det vara med björkarna. Hoppar på ett annat tröstlöst projekt. I Båstad la jag märke till det livgivande, det upplättande, i att vara omgiven av dottern och hennes sällskap och kunde då inte låta bli att önska ögonblicket att dröja. Har på tal om det haft lust på Goethe en längre tid och började nu på Wilhelm Meisters läroår. Mindes en bild av honom dikterande för Eckermann, vilken jag tursamt nog hittade bland kasserade tidningar i Båstad. Där står han med båda fötterna på golvet med tankarna romantiskt fjättrade. Hela hans stil påminner om situationen, hade han skrivit på dator hade orden knappt blivit fjärdedelen så många. När vi idag fruktar att det ska svälla ut vid datorn, jämför vi möjligen med reklam- och parolltexternas korthet. Goethes tid är i stilens avseende så avlägsen att jag inte finner något bra ord för den, och gå till inledningen av Allan Bergstrand, den han skrev för sextio år sedan, är väl inte riktigt rätt, hur samtida den än tycks. När förändrades synen på Goethe? När allvetarnas tid var förbi någon gång vid sekelskiftet. Det var också tiden då de sista bjässarna tog plats på scenen, Strindberg är egentligen det enda namn jag nänns skriva, vilket ju inte betyder att det fram i vår tid finns åtskilliga med samma pretentioner, det ligger nära till hands att göra sig allvetande när man väl gjort orden till sitt redskap. Närmre Gud kommer man inte. Gud blir man först genom musiken och det är en helt annan historia, nämligen Almqvists.
Har jag klarat av inledningen nu?
Hade med mig Tunströms dödsbok och Werups essayer. Samma oerhörda pretentioner. Kan man någonsin tro på döden?
- Tänkte ett ögonblick att jag skulle kommentera frågan.
När jag låter en mening anknyta till den föregående bryter jag mot tumregeln att forma en nuroman i varje andning. Är osäker på i vilket fall jag placerar mig längst från Gud. Dock ser jag nog det större tillkortakommandet i oförmågan till anknytning. Kanske delar jag den upplevelsen med Gud. Vad delar jag inte med Gud?
- Jag kommer inte på något.
Frågan om nödvändigheten ligger som kölddiset över spegelblank tjärn. Träng genom den ner i vattnet och simma glorifierad.
Var ska jag sätta in frågan om logiskt felslut?
Alla dessa ord är foten på vilken den stora minneskroppen ska resa sig. Jag väntar att resa den gång på gång, jag skjuter upp resan från mitten av det stora havet till någon strand i en avlägsen horisont. Fruktan för den stora oåterkalleliga ansatsen, en fruktan som går genom mitt hela liv, så långt jag vågar minnas. En gräns går där tydligen, den jag ska
åt.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk