Har jag inte sedan hängselbyxornas tid trampat i sörjan

På vippen att uttala ett namn. En tuva i historien. Där skulle jag stå. Vacklande mot nästa namn och nästa. Hoppande. Ovetande. Men med vaga förnimmelser vid varje. Hemmastadd icke. Likväl i balans. Alldeles tillräcklig för att inte falla igenom. Man åsåg.
Att äga någons kärlek. Illusion eller verklighet. Veklagan eller vekhet. Stora tanke, ömma känsla. Kan jag säga något gott. Har jag inte svikit nog. Rågat otillräcklighetsmåttet. Hon skrev inte livet utan överlevnaden. Jag vädrade en mina. Elakhet eller ovetenhet. En särdeles poäng i att glömma egna tankar. Hur jag förtiger. Kärleken skulle ha ett ord. Brusande, vrålande, viskande, tigande. Är jag det allra minsta intresserad av sanningen? Som kärleken. Vad då? Beror svaret på gensvaret? En sekunds välbefinnande kan uppehålla ett helt liv. Lögnen får liv i ögonblicket. Sanningen drar ett liv. Jag släpar bördan och skjuter den framför mig. Den tynger mina axlar, den suger tag i mina fötter. Huvudet sjuder. I hjärtat skummar blod. Sinnena förlamade av trötthet. Tröttheten går som räls över hela min levnad. Jag hittade känslan hos morfar. Jag såg hans yrsel. Jag hörde hans tystnad. Jag kände ock det milda leendet. Men därbakom den blixtrande otillfredsställelsen. Utför rullar livet på denna räls. Har jag älskat i hastigt mod så gör jag det sen. Fri ur kärlekens plågsamma grepp blir jag aldrig. Kunde jag inte tåla hennes sprattlande i ödets garn? Ville jag månne ta cynismen i örat? Trodde jag att den bara skulle stå där i tålig bidan? Jag snor runt för att åtminstone få tag på sanningen. Oskuldshinnan på mina ögons botten brister aldrig. Var sak har rätt till just sin upphöjelse. Också han den. Det. Skulle jag sörja? Har jag inte sörjt nog? Har jag inte sedan hängselbyxornas tid trampat i sörjan? Kragen, sliten, solkig. Jag sparar och sparar för att sedan finna det omöjligt att sortera. I papperskorgen med det hela. Jag stänger mitt minnes kammare och går ut i kylan. Där. Ändlös vidd. Inget tillräckligt att fästa blicken vid. Jag går. Höfterna talar. Jag svarar med mina steg. Smärta. Smärta. Och ändå, jag älskar. Jag slipper inte.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 285 publicerade verk