- Har ni problem? - Nej, mening.

Benämn en bild och den försvinner ur minnet. Namngivandet ger bilder och sammanhang som för mig långt bort från mitt ursprung. Att tala eller skriva är att göra sig kvitt åtminstone det. Jag går ständigt med upplevelsen av något onämnt och knappt förnimbart, en dov känsla som jag hänför till tidiga händelser och syner, som jag av någon slags ovilja inte låter komma till uttryck. Jag tänker att de ska få sin tid. Där bedrar jag mig alltså. Lyckades jag ge dessa förnimmelser ord skulle de sluta verka och försvinna ur tiden. Om bäst som är, vet jag inte. Önskade jag (det gör jag ju) börja ett nytt liv måste jag åtminstone bekväma mig till att dra bråten ur minnet. Ja, i värsta fall skriva memoarer. Som nu är låter jag bilderna slumpvis stänka över sidorna, så har jag gjort upptäckten, men alldeles verkningslöst är det således inte. Något oroande pyr dock i ovissheten om vad jag egentligen avbördar mig.
Språkförbistring är språkets meningsgrundval. Försök att begripa något utan att göra en enda översättning. Man tror sig möjligen bygga tornet mot himlen när man i stället breddar basen.
- Har ni problem?
- Nej, mening.
Att slå huvudet i taket är att träffa Gud, som sällan tar illa vid sig.
- Ni ser möjligheten att han någon gång skulle göra det?
- Han har dock dött.
- Det är sant.
Ömsesidighet: Jag ger och du tar emot. Vad jag ger mig dubbelt upp, vad du tar emot är sakuppgiften. Saken upplöses med sitt namn. Så tig för Guds skull.
Lägga på minnet synes liktydigt med att glömma.
Att komma ihåg är oförsonlighet.
Att befria sig från sin motsägelse är död.
Vilket inget säger om nödvändigheten av livet.
Gör det lätt, älska.
För att livet alls ska sätta spår i en får man inte försumma att vara barn redan från början. I någon mån kräver saken uppmärksamhet från föräldrarnas sida. Enklaste sättet att hålla dem medvetna om sakernas förhållande är att aldrig lägga band på sina impulser. Skulle dessa vara av sådan art att de inte väcker omgivningens ogillande, kan det bli nödvändigt att man kryddar sin existens med långsökta associationer och upprepade negationer, om så bara på lek. Att leka är eljest för ett barn mycket onaturligt.
Kafka och Musil upptäckte tidigt detta århundrade och gav det ett språk, som därefter naturligtvis inte kunde brukas.
Att kafkaisera är att dränka sin innebörd i lånat vatten. När det ska återlämnas känns inte ägaren vid det.
Mäter jag Gud mot min egen torftighet och bedyrar hans existens för att själv undslippa den, hans och min egen.
För egen del kommer formen långt före innehållet. I de flesta fall dyker det aldrig upp och inte sällan långt efter att formen sedan länge upplösts av sin egen tomhet.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk