Hur många gånger

Hur många gånger har jag hört att grönlänningarna har 456 (eller hur många det nu var) namn för snö?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag hört att det kinesiska tecknet för kris också betyder möjlighet (På vilken dialekt, om jag får fråga?)?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag upplevt att jag inte har ett enda ord för någonting?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag känt att jag lika gärna kunde vara ingenting?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag lämnat hemmet och inte kommit någon annanstans än hem igen?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag oförmodat mött min spegelbild utan att känna igen den?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag hört att en fjärils vingslag i Kina (Var någonstans, om jag får fråga?) kan orsaka orkan i New York?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag tappat bort min bil, bara för att finna att den står där jag ställt den?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag stigit ur sängen utan att egentligen veta varför?
- Jag vet inte.
Hur många gånger har jag tittat på min systemnummerlapp utan att numret har ändrat sig ett dugg sedan jag sist tittade?
- Jag vet inte.
- Hur många gånger har jag förgäves skickat utdrag ur min dagbok till SDS?
- Jag vet inte.
Man skriver inte död.
Man talar inte med någon.
Man vill ingenting.
Man går inte in i tomrummet.
Tom skrattar man.
Blodomloppet resonerar.
Viktlös dras man med i resonemanget.
Lätt väger tanken.
Först på tungan får den vikt.
Spottar ut den för att den inte ska ta plats.
Och ligga i vägen för meningarna.
Vilket är det verksamma folket?
- Säckpipebyggarna.
Man tittar på bilderna som byter av varandra på tv-skärmen.
På sofforna sitter några halvt bekanta.
De försöker bekantgöra sig.
Orden faller kanske på golvet framför tvn.
En gång i veckan, ungefär, torkar jag av eller dammsuger golvet.
Ord är inte damm.
De syns inte.
De hörs inte.
Man vet inte om de ligger kvar.
Om de alls ligger.
Man får i så fall inte tag i dem, inte bort dem.
De finns i ens närhet.
Man har inte glömt dem.
Det mest fängslande: Itusågade benpipor i kok.
Hörde också på radion.
Tjugoåriga svarta flickor på college.
Människans röst.
Vad gör man?
Man hör och man ser.
Man vaknar på nytt varje morgon.
Man sitter på det nya årets början och känner sig beredd att rutscha utför.
Hej, låt det gå.
Man fruktar inget utom Gud.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk