Hur stor är inte längtan efter mannen

Så försiktigt, så försiktigt…
Vad får man då slutligen för sina piruetter på arenan?
Om en liten prosaisk sak kom smygande på ett edfeltskt vis, skulle han infånga den och släppa ned den på papperet för att se hur den letade sig fram utan att finna vare sig utgång eller ingång. Och kanske skulle han suckat något om den vilsenhet i tillvaron han känt sig dela med saken. Trött på leken skulle han slutligen lyft den från papperet, låtit den löpa fritt för att själv åter stirra på den gränslösa bur som bildas av den vita rutan.
Vad allt kunde man inte hoppas av Carl Bilds återkomst, ty hur stor är inte längtan efter mannen? Men tittar man efter i garderoben finner man kostymerna borttagna. Och ingen finns att fråga vart de tagit vägen. Kvinnan i hallen tycks som på jakt. Man vet inte om det passar sig med en hälsning. Något i hennes blick väcker en sekunds medkänsla. Hon letar, men finner inte. Det är inte mannen, inte kostymerna, det är något annat. Ett handlag, ett handtag, ett handslag? Med Carl Bildt lämnade inte, som man skulle kunna tro, den siste mannen landet, nej, han var blott den sena aftonens groteskt förlängda skugga och när han återvänder är det inte som den av erfarenheter burna, utan som den urblekta spökbilden av den anonyma patriarken, vars dygder sen länge fallit i glömska.
På goda grunder kan man betvivla att han alls lämnade landet. Och lämnade han det inte, hur skulle han då kunna återvända? Den bleka bilden av Carl Bildt får tjäna som den sista förhoppningen om att kunna vara beviset för mannens existens överhuvudtaget. Man ställer sina frågor till bilden och plötsligt framträder en kontur, som lovar att bilda sig vidare längs ett möjligt ansikte, då den lika plötsligt drar sig tillbaka i töcknet igen och i tomheten söker man förgäves den nyss ställda frågan. Vad var det man ville veta egentligen?
O, må du löpa längs ditt ödes lina. Ej låna av den godhet som i dig saknar fjädrars fäste, ej glida undan de illdåd för vilka du ryggar i fasa. Ty det ska världen, skåda sin tillblivelse från det högsta till det lägsta, se sig själv i smärtsam skönhet fullbordas, se sig släpas i förnedring och mot kränktas meningsklara kvidanden höra stråkens jämna drag över Stradivarii strängade låda. Har livet mening, frågar de. Ja, naturligtvis, ty fött är fött i största möda, i varje född en hemlig not att efter sin ordning tillkännages. Ett meddelande av mänsklig plikt att höras av den med öron född, att ses av den med ögon

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk