Publicerat
Kategori: Novell

Ingen såg hennes sorg

*TRIGGER WARGNING*
Handlar om psykisk ohälsa

Jag hade aldrig gillat att vara i skolan, jag hade aldrig gillat att äta... Egentligen så kändes det som jag inte gillade någonting. Jag vill bara ligga i sängen dagarna ut.
Mamma skakade om mig på morgonen som vanligt, den ända önskan hon hade i världen var att jag skulle engagera mig i mitt eget liv. Jag ville vara en del av mitt liv men jag orkade inte och det kändes för hopplöst att göra något för jag gjorde ju ändå inget rätt.
Efter en lång stund av att mamma ruskat på mig så stiger jag upp men jag vägrar äta. Jag slänger på mig kläder och åker till skolan trots jag inte känner att jag klarar av det här, utan jag vet det kommer sluta i att jag sitter i en panikattack och skär mig på skoltoaletten.
Jag vet inte varför jag kände att allt var så hopplöst jag hade haft en underbar barndom, jag hade aldrig blivit våldtagen eller slagen, skolan hade gått bra och jag hade vänner... Tills jag blev 14år gammal och jag började känna mig deprimerad men ingen trodde på mig för jag var så ung och jag hade ju alltid varit så glad, jag hade ju ingen anledning att vara deprimerad. Mina vänner började sakta försvinna ut ur mitt liv så jag var inte bara deprimerad, missförstod och även ensam nu.
Varje dag var likadan jag blev tvingad upp, jag gick till skolan, jag gjorde vad jag skulle under första lektionen tills jag bryter ihop och gömmer mig för att självskada sen går jag hem efter lunch med ursäkten att jag har magkatarr så min mage känns inte bra alls.
Mamma är aldrig hemma när jag kommer hem för hon jobbar till 18:00 hon jobbar som vårdare på ett HVB hem i staden bredvid oss. Hade man inte då kunnat förvänta sig att hon skulle kunna förstå psykisk ohälsa hon som mäter det varje dag. Men mamma säger det inte är samma sak utan tjejerna hon möter har gått igenom mycket traumatiska saker och har många allvarliga sjukdomar och inte fått någon bra start i livet, men jag har fått det jag har fått allt, man kan inte få det bättre än vad jag har... Så jag kan ju inte vara deprimerad säger mamma ständigt till mig när jag uttrycker hur jag mår.
Min Pappa de hade säkert förstått men han är nästan aldrig hemma då han är författare så han reser lite överallt som nu reser han runt i största delarna av Asien på sin boktour, boken heter "Leave The old life behind" den handlar om hur vi måste släppa allt som vi skapat och gå tillbaka till det sanna jag vi är, och det är en av naturens djur. Många tycker han är en galning men ändå så får han bara fler och fler tours runt om i världen, förra gången var det Canari öarna, nu Asien och sen ska han till Australien. Vad han säger i sin bok är om hur vi skapar vårt egna psykiska mående. Han uttrycker något i boken som gör mamma förbannad och det är om mig då han skriver, alla krav vi får är minus, alla materiala grejer ger minus inte är det nödvändigts vis trauma eller dålig uppväxst eller ens sjukdomar, utan hör mig folket man kan förlora hoppet för livet ändå kanske till och med så grovt som säger hejdå till livet, till naturen, till djuren, till oss alla. Men då är det vårat fel VI som säger till dom här människorna att dom ska skärpa sig, att det inte är så svårt, att dom kunde ju det innan, stop det är ni får som att må sämre uttrycker pappa i sin bok. Vi måste ta bort allt mänskligt som får oss att må dåligt för det gör så vi mår dåligt psykiskt. Skulle vi kunna komma närmare naturen skulle vi må bättre fysiskt.
Min pappa är smart men jag behöver han här, speciellt när jag mår så här och den ända som kan förstå depression som jag har är han.
Jag håller mig undan när mamma kommer in i det lilla vita huset med röda kanter vi har. Hon har handlat, men det får mig bara att vilja tvinga mig att spy som straff för ens tanken att jag ville smaka på maten.
Jag hade aldrig haft några problem i hela livet mat, jag och som jag skulle och jag. Vägde normalvikt tills när jag var 12år och helt plötsligt gick upp pytte lite upp i vikt,då slint något i hjärnan för jag kände mig äcklig och ful så här kunde jag inte se ut, så jag började träna, gå på diet och spy för att straffa för |jag åt för mycket och för hur fet jag är. Vid cirka 14år åldern var jag nere i vikt... Men inte så som var tanken utan jag hade gått ner lite för mycket, så mycket att jag var skinn och ben... Men jag gillade det och jag kände att jag bara ville bli smalare, för smalare så vackrare har jag sätt i skolan. Dom snygga killarna gå till dom snygga tjejerna, jag vet inte vad jag hör till eller vem som ska passa med mig så för jag är varken snygg eller inte. Pappa var iväg på jobbresa, mamma gjorde det där äckliga så kallades mat. Jag ligger och deppar i soffan, orkar inte titta tv ens utan bara ligger och stirrar. Ytterdörren öppnas och där står hon familjens lilla stjärna som mamma alltid kallar henne. Min syster hon var perfekt, perfekt inom allt. Det fanns inget hon inte kunde göra, hon jobbar just nu på Gucci, innan jobbade hon på Louis vuitton och vem vet vad som blir här näst. Jag älskade min syster för att hon lyckats här i världen, men jag föraktade henne med för att hon var så perfekt. Hon hade en helt ny 3a mitt i centrala stan 1 där hon bor med sin ny förlovade sambo, han är vältränad och ganska stilig men helt tappad på huvudet. Tur så behöver man inte många hjärnceller för att vara PT så han har ju inga problem med sitt jobb. Dom har ett extra dom i deras nya lägenhet för dom försöker skaffa barn. Alla blev överlyckliga av nyheterna till och med jag för en liten stund, sen blev jag arg att dom tvungar in någon oskyldig lite unge till denna hemska värld som barnet bara kommer lida i.
Allt var perfekt med henne och det var därför mamma gillade henne mer än mig för hon fann ingen några fel på alls!
Jag gick upp för att gömma mig ifrån dom. Jag hade börjat rita igen även fast jag kände mig värdelös på att göra det, så var det skönt mot min ångest. Sen var det dags att sova för jag hoppade över mat som vanligt och så gick dagarna om och om igen tills jag tänkte en tanke.
Att jag kanske inte ska försöka vara perfekt, eller normal, lycklig jag ska göra exakta motsatsen jag ska visa som så dom förstår!!.
Jag gick den dagen under lunchen till en park där Emo tjejer och killarna satt. Jag satt mig jämte dom och hoppades dom inte skulle skada mig.
Och du är här för att?
Jag vänder upp huvudet och tittar på hon som just talade och himmelriket har jag hamnat i, hon har mörkbruna nästan svarta ögon, svart hår med lila rastaflätor. Hon har ett svart hundkoppel med nitar på runt halsen, armbanden är täckta i tatueringar men bakomdom ser jag något familjärt, är från rakblad. Dom har alla på sig mörka kläder med klickar av färg, mycket rock, steampunk, Emo en väldigt alternative stil.
Jag stammade fram frågan om jag fick hänga med dom? den vackra tjejen med dom lila rastaflätorna vid namn Ezmeralda. Ser underligt på mig, kollar runt på dom andra men sen nickar till svar att det är okej.
Som fortställer prata om sina problem som självskada, personal på boende, alkohol, droger, sex säljande. Jag hade aldrig suttit i en konversation med dessa slags människor och jag gillade det för som var så öppna. Jag ville smyga in mig i konversationen men tänkte mina problem skulle låta löjliga. När dom andra begav sig iväg så stoppade Ezmeralda mig. Hon fann mig väldigt charmig även fast jag inte sagt mycket och uppmuntrade mig till att våga öppna upp mig.
Jag ville öppna upp mig för kanske skulle jag finna nya vänner eller turen i turen en flickvän. Ezmeralda insåg att jag inte skulle våga så hon tog fram en vattenflaska och jag tänkte, tror hon verkligen jag bara behöver lite vatten så pratar jag. Hon skrattar åt mig som tror att det är vatten och sedan häver i sig vodkan som ligger i vattenflaskan.
Jag öppnar inte upp mig jätte mycket idag men livet och för en gång skull var det någon som lyssnade och förstod.
Veckor går och jag och Ezmeralda tillbringar alltid vi kan tillsammans, vi dricker vodka, ritar och röker på ute i skogen. Vi skrattar och promenerar överallt. Den här tid jag haft med Ezmeralda har varit den bästa i hela mitt liv, min lycka börjar komma tillbaka, kanske finns det visst hopp. Även fast jag hanterar fortfarande dåliga saker på dåliga sätt men det är andra slags dåliga sätt s att skära, bränna, röka, dricka och ta droger så vet jag att nu när jag har min älskade flickvän Ezmeralda och vi ska kämpa igenom allt.
Jag bad om hjälp tidigare men det var ingen som ville hjälpa mig så var tvungen att bli extrem för att dom skulle se hur dåligt jag mår och nu har jag svårt att ta mig ut ur det här extrema det är ett del av mitt liv nu.
Min mamma försöker hjälpa mig att gå med på avgiftning och sen psykutredning men jag vill inte för jag är tillbaka till det, jag ser ingen mening i något jag spendera mesta min tid i sängen där jag sover och skär mig, jag vill inte ens träffa Ezmeralda längre jag vill inte göra henne värre med min dåliga energi.
Jag ligger dagarna ut i sängen, mitt rum stinker, jag stinker. På kvällen bestämmer jag mig. Jag klarar knappt skriva det men något slut måste dom få. Jag sväljer i mig en hel full näve med alla möjliga piller jag kunde hitta, skjuter en allt för hög mängd dos sen lägger jag mig ner i badet, Sätter på min favorit låt "Hurt" av Johnny Cash. Börjar sitta upp armarna, det svider men jag känner hur alla ångest sipprar ut med blodet.

"Kära mamma och pappa
Jag ville vara lycklig men jag var inte det, jag ville att ni skulle förstå, men inte lyssnade ni på mig för jag verkade vara så glad och kunde ju inte ha några problem. Men ni ska vet att även fast ni inte hörde mitt hjälp så älskar jag er ändå"

" Älskade Ezmeralda
Jag kämpade för din skull men du visste att jag inte mådde bra och jag tror jag fick dig att må sämre med, jag tror du kommer vara lyckligare utan mig. Jag tror på dig jag tror på att du kan finna lycka och kämpa emot dina demoner, älskar dig"

Det här blev en kort start på denna sidan jag kommer framåt skriva om massa olika ämnen och längre noveller, men här är en start från mig. Jag ville här uppmärksamma psykisk ohälsa om hur det kanske inte alltid syns men man kan ändå må dåligt, hur många känner att dom måste förvärras eller visa det värsta för att folk ska förstå hur illa man mår.
GÖR PSYKISK OHÄLSA SYNLIGT FÖR VÄRLDEN FÖR DET KAN RÄDDA LIV!


//Kim Hillberg

Jag är en 20årig blivande författare som pluggar litteratur. Att skriva och måla, få uttrycka mina känslor är mina passioner här i livet.
Kim hillberg är medlem sedan 2019 Kim hillberg har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson