Inget kan rädda mig

Ja, jag sörjer henne till döds. Hon är mitt livsfrö, som flugit för vinden att slå tillfällig rot där hon nästa gång landar. Denna förgängliga skönhet. Jag olyckliga, som kommit så nära, att inget kan rädda mig.

Det är lättare att komma till tals bland ignoranterna på festen än i ensamheten, där man förgäves häver sig för att finna publik. De outtalade orden bildar bråten, som till sist kräver dynamit. Man spränger, ser förödelsen och hör det uppdämda forsa hän. I den stillnade stunden finner ett enstaka ord en mild ström att flyta på. Man bara står där.
Ja, jag vet att jag söker formulera den vetskap, som kräver tålig bidan för att frambringas. Ja, jag vet att när den väl står där, kommer den tigande att småle åt min dåtida förväntan och min stundliga besvikelse. Ja, jag vet att när den väl förklingat kommer jag ånyo att bygga förväntningarna för dess återkomst.
Född 1944, ett hundra år efter Nietzsches födelse och lika sent efter min farfarsfars, vars blod flyter lika trögt i mina ådror som den förres tankar i mitt minne, kan jag varken tänka eller tala i decennier, en vana som så ofta praktiseras att jag med förundran ser mig utestängd från dess till synes gröna hagar.
1954 var jag tio, min farfar 61 och min far 35 just i färd med att flytta från det familjemoras, som han med bistånd av min mor åstadkommit. 1964 föddes Pär. Själv hade jag ännu långt kvar av födslovånda. Ett avgörande år var 1967. Jag tog inte bokstavligen livet av mig. Dock var jag på ett långvarigt besök i dödsriket, från vilket jag mer utspottades som ovärdig än avvek av längtan. Ingen är så exilerad som den till hälften döda. 1974 fångades jag av en yrsel som tillfälligt avstannade förfallet. Jag tog värvning på teatern. Bättre scen än aldrig, kunde man kanske säga. 1984 levde jag i en av dessa parenteser i vilka jag haft för vana att sätta mig. Slutligen 1994. Jag firar min femtioårsdag i stillsamt umgänge med minnet av min store fars grandiosa firande på Grand Hotel.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk