Ingrid kommer skramlande i korridoren

Ingrid kommer skramlande i korridoren.
Nyckelknippan med den vita golfbollen hänger matchande över den illgröna kjolen.
Antalet nycklar definierar hennes syn på makten.
Den sekundära skulle vi kanske säga.
Så menar dock inte hon.
Hennes utstrålning står inte i något rimlig proportion till något annat.
Varför man väl kan komma dragandes med den slitna solitären.
Strunt samma.
Välljudet i hennes öron klingar ohört i andras.
På vägen till mötet hälsar hon livligt på de med- och motströmmande.
När hon litet senare ska öppna det har det mesta gått ur henne, med undantag för de inledande harklingarna.
Eftersom hon inget har att säga och inte förmår uppamma energin för att överbrygga motståndet överlämnar hon genast ordet till den vice sittande.
Han tar vid där harklandet slutar och när det mesta på det spåret är avrunnet tar han också till orda.
Inte har jag så mycket att tillägga, säger han med avslagen blygsamhet, men jag vill påminna om de skyldigheter ni har att leva upp till och vilka uppgifter ni sorgfälligt har att avsluta.
Han vänder sig liksom till var och en med en vänligt granskande blick.
Det medlidande han väcker är inte att ta miste på.
Var och en känner sig hedrad av denna inbjudan till ohämmad känsloutlevelse.
Fattas bara!
Ivan, (”den förskräcklige”), tar genast ordet från sin föresägares mun och menar att bristen på stringens nu börjar likna den segdragna slutsats som brukar följa på varje debatt om utgifter och ingiften.
Alla känner sig gränslöst avtrubbade och fröken ”Pling” avslutar mötet och bjuder storhänt in till en informell kaffestund i det därför avsedda rummet.
Utan ett ord tågar de s.k. deltagarna dit och sätter sig på sina förväntat respektingivande platser.
Det lilla ”fan” som samstämmigt suckas når aldrig över tandraderna.
Allt som går att lägga märke till är den inte så lilla kvinna som stultar fram till serveringsbordet och därstädes roffar åt sig som vore det fråga om självklara rätter.
Och var det inte, skulle hon minsann inlämna skriftliga klagomål ända tills målet avslutades med orden att det inget slut hade.
Också en lagkunnig församling måste någon gång ge sig.
Frågan om överklaganden nådde aldrig de iakttagandes öron eller ringa fantasi.
”Ja, med ett försumbart undantag, förstås.”
Man vet inte vem som sa det.
Det kan ha varit något som bara flög ur mig.
Bättre ordning, kunde man ju tycka att jag borde ha på vad som nu kom sipprande ur munnen, men också på den punkten höll man inne.
Vad skulle meningen vara, och vad skulle den kunna bli.
En sådan samlings samtliga och nödtvungna kompromisser skulle sannerligen inte rymmas i något medvetande.
Allt övergick det samlade förståndet.
Man satte sig i den lugnande förvissningen.
Irritationen steg i honom.
Ansiktsmusklerna arbetade för fullt.
Han noterade det hela tiden och det gjorde inte saken bättre.
Hur skulle han någonsin kunna lära sig att slappna av.
Hon var kvinna, men var han man?
En man rätt och slätt.
Som kunde göra henne sin kur.
Vad var det för gallimatias.
När skulle var sak få sin plats?
När skulle han kunna ge saken en enda ytterligare sekund att mogna efter sin bestämmelse?
När skulle han sluta att lägga sig i?
Han bet sig i tungan.
En mycket obehaglig reflex
Idealet hade han oförberedd funnit i en kort novell

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk