Inte lust, inte leda

Det blir aldrig riktigt tyst.
Värre att erkänna ångest än dumhet.
Hellre hoppa över grannens staket än muren omkring sina vanföreställningar.
Gud övergår allt förstånd.
Skatan vänder sitt svartvita bröst mot solen. Man ser värmen. Hon eller han flyger strax.
Man angiver.
Så att man ska kunna nås på kartan över ointräffade händelser.
Den oerhörda vikten av varje andning.
Små mikrosekunder rusar under fötterna.
Förflyttningen medför bråkdelarna.
Jag söker bland de döda cellerna ordet för det oöverblickbara djupet.
Om jag ändå hade det religiösa allmängodset på hyllan.
Utan detta ord kan jag skriva till döddagar.
Och inte ens nå fram till ytterkanten av bilden av det.
Att erbjuda en stol att sitta på i tavlans ena hörn.
Den komforten kunde jag också bjuda.
För att någon skulle nå hit.
Har ett namn på tungan.
Vilket generar mig.
Formen som medföljer uttrycket lockar flugorna.
Därav, möjligen, korthuggenheten och avhugget.
Som jag åker skidor.
I bl.a. Tandådalen.
Ägnar mig däremot inte åt mina gäster och trädgårdsskötsel.
Också mitt yttre kan vara fallet.
Snälla rara herr Wittgenstein.
Som satte punkt för logiken.
Göran Tunström har suttit i bokstavsgnetet till vår glädje.
Fräckt njuter vi hans frukter.
Och han kan inget annat göra, nå, er
Bara för tjugo trettio år sedan var språket så annorlunda att jag i dess dräkt skulle komma som den
sömnlösa hemsläntraren på söndagsmorgonkvisten.
Hemlös mellan borta och hemma. Det utfrusna mörka hemmet. Ett borta av glömska.
Man tappar tråden och står övergiven av sitt mål på linan mellan sjuvåningshusen. Inte lönt att gå åt
någotdera hållet.
Outgrundlig är Guds avsikt. Avsiktligt.
Håkan Hagegårds stämma ljuder så egen i sin gudliga skönhet. Orden går varmt klädda till örat. Som
släpper in de högstämda. Tillrättasättande sig.
Här skulle jag ha gjort ett längre uppehåll och markerat på något uppenbart sätt.
Scenbyte och förlust.
Jag blev plötsligt så samtidig att jag sammanföll.
I hudfåran sipprar fortfarande poesi. Det kan man bli trött av och på eller inte. Jag föredrar varken
det ena eller det andra utan att finna det särskilt träffande. Orden måste inte nödvändigtvis ut. Ändå
kan jag inte tala mot nödvändigheten. Allt det förutsägbara uttalas dagligen av de främsta tungorna.
Beundran och trötthet går sida vid sida. Den fascinerades hand är oväntat slapp. Ett kraftigare
handslag hade berört mig. Bara väloljade eufemismer genomströmmar mina ärgade trumhinnor.
Ljudgröten sipprar ur ytterligheterna. Jag behöver inte, jag behöver. Blad faller till blad. Hösthögar
prasslar i parkerna. Gråklädda okända sparkar omkring i ingenting. Inte lust, inte leda. Nedtryckthet
av vindstillestånd. Gassar inte den djupa septembersolen? I uppbrottsstämning pressar jag orden ur
mig. Bortom all tacksamhet. I sanningens namn. O hör sam het. Med döden i hasorna. Vem är jag att
förneka könet?
Jag kan föreställa mig poesi av båda könen
Hastigt kastar jag blickar åt dem
Jaha, fasttejpade
Diverse grönsaker
Indiska
Alls inte folkloristiskt
Bekymmerslöst glor jag vidare
På väg på den upplysta gatan. En aning torrt och ljummet. Inte ovänligt i alla fall.
Förmodligen efter midnatt. Ingenting skulle jag vilja placera i mitten. Absolut inte någon tid i natten.
Bara skuggan syns. Om det nu inte är konturen. Hur höga pretentioner som helst. Korsordsövningar.
Gud att jag inte sneglade.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk