Ja, i handen ska det väl vara

Gud hade ett sjå, men han hann ändå med att innan hans gärning gick mot sin fullbordan skapa tvenne individer av en sjusärdeles art. De voro inte precis lika som bär men de hörde ihop, med den lilla skillnaden att det var endast den ena som kunde dra sig ur. Den sistnämnde var först på plan, vilket möjligen fick den ödesdigra konsekvensen att den sagde såg denna som sin, inte planhalva, utan hela djävla planen. Alltnog, den andra kom till, efter vad som sägs, på nog så mystiska omständigheter. Men, Herre Gud, vad var det mot vad som följa skulle! Som de tyckte att de kanske

kunde kalla varandra något, sade den senast anlända, som utan tvekan var den mest talföra, att du som står där så grann, får jag kalla dig för man. Det var vad som kom. Tja, sa den tilltalade, det kan du göra om jag får kalla dig för kvinna. Det rimmar på vinna, så det kan du gott, sa nu den som fick heta kvinna. Men ska vi inte kalla oss för något annat också? sa de liksom ur en mun. Vi kommer säker på något, sa den minst ordrika av de tu. Låt oss nu gå och se om det finns något att roa sig med på denna undersköna plats, tillade den som var man. Kanske skulle vi hitta något mer personligt, sa den andra, vad säger du om att kallas han i sammanhang där det kan bli brukligt? Strålande idé, sa den som nu var han, och lade därtill att han skulle säga hon vid tillfällen när det kunde vara passande. Hon och han gingo hand i hond in mellan de fruktbärande träden. Båda tyckte de att det var en lycka att ha blivit till. Hon och han gick där och puttrade och tänkte, att de när de gick där så glada, att de kunde säga vi. Vi går här, sa de, som om det inte alls var något osjävklart. Och de gick eller gingo ända tills de fick för sig att sätta sig vid ett träd. Ser du, sa han, hurusom grenen liksom ringlar sig kring sig själv? Nej, nej, sa hon, det är ingen gren, det är en orm. Vad, en orm, sa han, vad är det? En listig sak, en fruntimmerssak, liksom. Hm, sa han, i brist på bättre uttryck. Nåväl och alltjämt, ormen öppnade sitt hjärta och sa att den tyckte att de skulle smaka vad den hade att bjuda. Det ser vilt och främmande ut, sa han. Det var ett väldigt frestande erbjudande, sa hon. Akta dig, sa han, jag tycker mig känna minnet av ett varsel! Vad är minnet mot sinnet som nu vaknat till liv och lust, sa hon. Akta dig, manade han ännu en gång, och satte sig som på tvären. Nä, nu får du allt ta och lugna ned dig ett par hekto, sa hon. Det låter mycket, sa han, utan att bättre veta. Ormen rullade så dant med ögonen så att man alldeles kunde tappa fattningen. Som den inga händer hade att kasta med, reste sig kvinnan. Senare sa man att hon ålade sig fram till ormen och att hott gett den en skälmsk blick alltmedan hon lät sin vänstra hand smeksamt gripa en frukt om dess härliga rundning. Hon bet av ohejdbar lust och hon retade mannen med sitt lilla byte och han kunde inte bättre än att ta en bit därav. Jaha, suckade någon djupt inifrån bakgrunden. De ätande och njutande hade dock inte öron för annat än det läskande ljudet. I bästa samförstånd svalde de sina gärningars rov. Och se! Stora ögon syntes i deras anleten. Var där något särskilt att se, var man nödd att undra. Ja, sannerligen, något hittills osett var där. Inte för det lilla barnet, men för de förvillade nyskapta. De sågo som i blygsel på varandra och vände sig båda hastigt bort. Den honliga något före den hanliga. En känsla av något ihållande obehag växte sig stark i deras kroppar. Att vända sig om för att se och fråga var där inget tal. Åt var sitt håll gick de in i lövverket och kom inte därur förrän de skaffat sig var sitt kläde. Så grön och skön du blivit, hjärtat mitt, sa de samtidigt. Detta gick an tyckte de, när de plötsligt kände luften tätna, molnen dra sig samman, och vore det inte för de följande blixtarna skulle de intet ha sett. Kom, låt oss genast fly detta näste, sa han, mot detta har jag inte kraft att fäkta, sa han vidare, och tog den sköna främmande i handen och flydde långt bort från gränsen till deras tillblivelseort. Resten är historia. Också det

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk