Ja, ja, ja

Nu har det väl gått för långt - ändå.
Vart annars frågar den ständigt vetgiriga, frågvisa och totalt amoraliskt allt söndertransade.
Jaså, ordet finns inte.
Desto bättre.
Finns det inte behöver du inte bry dig, Lillhjärna!
Har det ingen betydelse får du väl ge det en eller ett par om du är av den sorten, binär.
Janne vek till vänster in mot stan.
Tvärtemot vad han tänkt sig.
Eller det var han inte riktigt säker på.
Lustigt nog eftersom den allmänna om än inte helt välgrundade uppfattningen om honom var att han bar på en outsinlig skatt av minnen och en närmast synsk känslighet för människors behov, i synnerhet sina egna, men…
När han passerade ett kritiskt avsnitt av gatan försökte han med all kraft frammana både ett och två minnen.
Var det en alltför tydlig vädjan till Gud?
Han gick tom vidare.
Tiden hade vunnit över honom och hans bitterhet kunde avläsas av de mötande som han just då inte kunde fästa något avseende vid.
Möjligen med undantag av en kvinna med tax.
Den något otidsenliga kappan förde honom långt bak i tiden och frågan han ställde sig var:
Skulle jag vilja med henne.
Svaret lät inte vänta på sig.
Något överraskad av dess entydighet gick han vidare och glömde för ett tag sina ansträngningar.
Han tänkte inte på Jenny just då.
Men…
Har jag inte redan befunnit mig här tillräckligt många gånger, frågade han sig och vek av åt höger, vilket han trodde bättre skulle passa det ärende som han tagit sikte på.
Fisk eller något från samma dy.
Det blev musslor.
Antagligen från det nordiska Danmark.
Svårt att känna skillnad.
Skäggväxt på sina ställen och på andra ställen samlingar av havstulpaner.
Tandvita.
Det tvang honom till ett besök på Systembolaget.
Vad han släpat hem visade sig väl värt mödan.
Familjen utfordrades tillika med ris stekt med morötter, lök, ingefära, vitlök och ytterligare något som inte behöver ta upp plats här.
Jag har gått för långt.
För långt för vad?
Är det för långt för att jag ska kunna gå tillbaka?
Jag fortsätter fram för att i värsta fall komma till trädgränsen som jag sedan kan följa tills jag stöter på någon stig som bär nedför.
Skulle jag orka?
Än har jag energi för några timmar tänkte jag och skulle inte det räcka får jag gå på reserven, vilken det nu var.
Något att dricka skulle jag väl alltid hitta
Jag vet något om mig som inte hon vet.
Det är ett obestridligt faktum.
Hur handskas jag med denna vetskap.
Den förökar sig till en värld där hon är utestängd.
Allt mer får jag att hålla reda på.
Det onämnbara.
Till sist står jag där reducerad intill döden.
Jag hade kanske kunna fånga den i flykten

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk