Jag balanserar på det oupplevdas gräns

Man kan bli förvånad för mindre.
Vad jag ser kan jag inte säga. Skatan som jag hör genom treglasfönstret lämnar jag osedd. Lars Gustafsson reflekterade i rutan. Detta har sagts. Initiationsriter. Tillståndet driver som snö framför mig.
Några gånger har jag ertappat mig i tanken att det skulle ligga något intellektuellt inskränkt i tron. Kärnan i en sådan inställning ligger väl i upplevelsen av att det skulle vara reduktionistiskt att i det stora förklaringsbehovet införa en faktor, som definitionsmässigt ligger bortom det begripliga. Av den samlade mängden oförklarligheter dras jag så ur min pinsamma belägenhet och placeras, inte bland de troende, därtill saknar jag de nödvändiga generna, men i övertygelsen om trons nödvändighet för att inte livet ska inskränkas till ett överskådligt antal parlamentariska svar.
Men jag får väl tillägga att det var längesen nu och varför saken dyker upp vet jag inte. Allsköns idiotisk skolastik drar genom Sverige, enda trösten är det religiösas återtåg, dvs. min förhoppning att det ska leda till ett större personligt ansvarstagande väglett av den egna tanken. Nå, det är bara en from förhoppning knappt skönjbar i det möjliga mörkret.
Det enda man säkert kan klara sig utan är det som klart kan sägas.
Först sedan jag hamnat på en ståndpunkt kan jag ta mig därifrån.
Kanske är det punktens enda mening.
Vilket upphäver själva meningen.
Uppträder jag bara tillräckligt pompöst blir jag föremål för betraktande och tolkning och som därav blir jag till. Inte ens som tröst kan jag ägna mig däråt. På den andra kanten har jag det som ligger mig närmare, obetydliggörandet, en syssla i vars natur ligger upphörande. Ständigt detta upphörande, alltså finns också jag. Kan det glädja någon? Gläder det mig?
Litet glad ville jag väl va också när jag satt där brett leende?
Underligt nog försöker jag få fram något för fadern karakteristiskt. En gränslinje, en patriarkalisk dogm, en nimbus i vilken man kan gå in och sätta sig. Man får dra sin gräns om man alls ska finnas till. Då gäller förstås att man uthärdar själva existensen.
Min mor övade sig i andra konster, vilka hon i ofärdighet fick lämna på andra sidan den nödvändiga gränsen.
Jag balanserar på det oupplevdas gräns.
Försöker definiera värdet i intet.
Varför behövs kvinnan? Förmodligen har jag, för mitt eget vidkommandes skull, någon gång försökt besvara frågan i någon av dess aspekter. När den nu dyker upp på en bokhandelstrave gör jag en hastig genomgång av frågor jag inte alls är intresserad av att höra svaren på. Lämnar bokhandeln utan saknad, vilket just är förlusten. Möter i gallerian ett stramt ansikte, som visar sig tillhöra en fordom betydligt rund figur, hälsar med beredskapen att stanna för att ställa en kanske meningslös fråga och så är det hela förbi. I livsmedelsaffären ler en kvinna i 63-årsåldern mot mig. Jag undrade varför. Hon såg inte ut att kunna bjuda tungan motstånd, men väl kinden en vila. Min självbild försvinner i dunbolster. Köper kålrot, selleri och köttfärs och kaffe för de närmaste veckorna. Vid kassan hälsar ånyo ett utmejslat ansikte. Min första association heter aids. Sedan bilen hem i bilsörjan. Man ser inte var man lever.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk