Jag drömmer

Den erfarne, jag vet då inte vem jag tänker mig exkluderad, ser med obehag på hur de slafsiga spår jag lämnar efter mig innesluter upplysningen om vart jag är på väg. På morgonen när jag drar mig i mitt obeaktade läger avser jag att, så snart jag masat mig därur, radera rad för rad utan vidare granskning - göra mig kvitt, dvs. osynlig. Stor sak, tänker jag sedan jag åter satt mig för att fortsätta flanerandet, vilket dock icke tycks mig vara vad en man i mina år egentligen gör när han är ute och irrar. Mina år karakteriseras helt av känslan och följer fakticiteten endast jämförelsevis.
Man häftar vid skulden som vid identiteten.
Av världen har jag gjort mig en bild godtyckligt åstadkommen med linjer från stympade satser och aningslösa tolkningar. Att jag inte lyckas förmedla något sammanhängande har sin ytliga grund i denna ignorans. Speglar mitt solkiga yttre i det solidas yta och ser främlingskapet.
Frågan var inte varför kvinnan behövs, hur berättigad den än kan tyckas i det mörker hennes avkomma släpat in henne. Nej, frågan var varför kvinnor behöver choklad.
Gick en sentimental runda. Mötte inte den sökta, men en kollega och teaterflicka. Hon skyggar, jag lyssnar utan energi, blyg av mitt intresse; inte misslyckas där också. Passade på att granska tidskriftstitlar. Mängden dränker den allmänintresserade. Antalet titlar om lastbilar borde inte förvåna mig, däremot fåtalet erotiska serier, vilket det också mycket riktigt gjorde. Avundsjuk sneglar jag på de lidelsefulla.
Man vill göra något som inte kan förväxlas med något annat, nämligen sitt porträtt. Inget ord ska gå att känna igen, till inget ska man kunna foga dem. Där ska jag vara.
Likväl ska där rymmas vad helst vore, något bekant, något beundrat, storslaget till namnet.
Tänker mig gärna i frack och cigarr, långt från punschskvättar och ångande svettskratt.
Där står en doft av damm över de kalla marmorgolven. Det kroppsliga är stramt bearbetat och skulpturalt. Kvinnligheten lutar sin välfyllda barm mot någon bärande del av konstruktionen. Man säger inte mycket. Orden rullar som pärlor över fontänkanten.
Det är det.
Framför allt frånvaro.
Tänker du på Vilhelm Ekelund?
Inte nödvändigtvis.
Ingen måttstock går rakryggad genom vårt århundrade. Med en sådan rygg går man inte osynlig in i ett nytt årtusende.
Ingen Kelly sjunger längre i regnet.
På nytt och på nytt och på nytt, drömmer man däremot fortfarande.
Acceptera, tänker jag ibland, t o m säger; sådan förljugenhet.
Själva konstitutionen är inacceptans.
Att än en gång försöka.
Något helt annat.
Oupphörligen gör jag bilden av mig för att se den krossas i de dagliga mötena med den större bildhuggaren vardagen.
Mitt penelopeanska liv.
När ska Odysseus sluta segla i mitt farvatten?
När blodet inte längre flyter i mina farozoner.
Ithaka, ljuva hem.
Jag dör i farsot. Inget uppsluppet i det alls.
Vore jag det allra minsta försiktig med orden, tege jag.
Behoven sipprar också över de högt drejade bräddarna.
Beethoven dundrar och skär sig ut ur sin tystnad.
Kvartetterna, de senare, romantiserar en hel epok av längtan.
Längtans längtan.
Jag ser den ännu torna.
Jag ser det misstrogna draget i dina springor.
Hur torrheten drar och låter dig försvinna i dig själv, likt slutet av en Célineroman.
Till sist tar man till något drastiskt, ty det otroliga kan ej tros, man överlåter sig åt något outsägligt.
Socialdemokratin har vunnit insteg i semantiken. Betydelsen har oskadliggjorts. Intighet norm. Jag tar ett steg åt sidan och finner mig kringgärdad av barndom och intellektuella bijouterier. Jag tar ett steg tillbaka och ser att det var inte därifrån jag kom. Den som drömmer om ändring utelämnar endera sig själv eller omvärlden. För egen del utelämnar jag helst båda.
Jag drömmer, alltså finns jag inte.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk