- Jag går till den kyrka jag är

Är det fråga om att ge upp är det nu rätt tillfälle. Här finns inget som pockar förutom den gamla vanliga otillfredsställelsen. Jag ska inte falla i gropen beskriva vad mina sinnen just förnimmer, fåglarna får ursäkta, jag vet förresten inte ens vad de heter. Men sluta kan jag inte. Att gå från inget till inget kan lika gärna vara. Hade jag då ändå inriktat mig på affärsverksamhet!
Av Goethe har jag kvar självbiografin och den som mycket påminner om den nämligen Wilhelm Meisters läroår samt samtalen nedskrivna av Eckermann, sen får det vara nog.
Om jag nu inte ska ta Faust innan jag dör.
- På vad är jag mest osäker?
Jag föreställer mig också när jag märker att jag är som mest ovillig att jag har nära till uppriktigheten. Utan den vore det ju fullständigt meningslöst att skriva. Några egna historier har jag aldrig besvärats av, däremot en hel del av andras. Att jag inte kan hänga med på ett längre sammanhållet förlopp är emellertid inte sant i varje fall. Vad som skiljer de möjliga sammanhangen från de där jag misslyckas vet jag inte.
Kränkande händelser återgivna av pressen kan i den första chocken få en att önska att journalisten tog ansvar för den vidare händelseutvecklingen inklusive känslorna hos de närmast drabbade. I andra fall kan man komma på sig med att önska att åtminstone något annat stått på löpsedlarna. Sedan eftertanken gjort sitt står man där åter med hela ansvaret själv. Att journalisterna håller sig till vad de vet, sanningen, ligger möjligen i deras uppdrag, men det fritar aldrig mig från ansvaret att väga vad jag sett eller hört på min samvetsvåg.
Följer av ovanstående att våld måste utövas och främst av dem som gör det av fallenhet?
- Det är jag inte logiker att avgöra, däremot tror jag att man ur livet skulle kunna vaska fram de nödvändiga förutsättningarna för nödvändigheten av våld.
- Tror jag att jag skulle kunna försonas med nödvändigheten av vilket slag den vara må?
- Nej.
- Tror jag inte på mitt medvetandes strävan mot rationalitet?
- Jo, det gör jag nog, jag känner bara alltför väl dess gränser.
- Är jag beredd att handla mot min föreställning om rationalitet och ansvar?
- Ja, alltid.
- Du är alltså en fattig syndare?
- Ja.
- Sorglös?
- Nej.
- Vart går du med all den sorg du medvetet bereder dig?
- Jag går till den kyrka jag är och biktar mig, om än slarvigt.
- På tal om kyrka, hur ser du på statens avkristnande år 2000?
- Med viss oro vad gäller kyrkobyggnaderna.
- Inget annat?
- Jag är såväl religiös som militär analfabet, vilket skickar mig dåligt att reflektera över statens åtaganden i frågor med anknytning till dessa kategorier. Vad gäller lagstiftning och verkställande i samband därmed ser jag en självklar uppgift för staten. Sjukvård och samlevnadsfrågor av mycket allmän art tycker jag också är något för statens arm att bära.
Vad därutöver är ser jag oss alla hänvisade till våra egna klena gåvor. Jag räds det mesta, det har du nog förstått. Att staten skulle kunna hindra en explosion av fanatisk religiositet kan jag inte tro. Gud vare med den och oss!

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk