Jag har inget frågat

Också för ett enda ord behöver han närvaron av sina böcker. Nu sitter han övergiven av Goethe, som så plötsligt brände honom igår, och utan vare sig poesihäften eller ordböcker, utan radions prat, som kan inspirera till mothugg. Orden som nu faller måste han själv ta ansvar för. Att inte vara hemma, som om han hade något hem.
Varför övar jag mig inte i att leva utan skyddande väggar, visa upp mig helt enkelt, i all enkelhet och svaghet.
Visa upp sig? För vem? Skulle någon ägna tid åt att titta?
Bär jag inte ständigt med mig diktargåvan, är jag inte beredd att dela med mig varje sekund, åt vem som nu än står vid mig? Varför gömmer jag undan den? Och var har jag stoppat den? Har jag medvetet förlagt den? Låtsas jag bara att jag ägde den och döljer jag nu bara det sorgliga faktum att jag aldrig fick den, att den inte var till mig, att jag bara råkade befinna mig i närheten när den skulle utdelas?
Kan jag inte bara hoppa över frågan? Jag har inget att säga, det blir tyst. Det är tyst och vad kommer det mig vid. Jag är van.
Ingen lyssnar, därav följer tystnad. Jag hade något på hjärtat, hjärtat höll inne ett slag, det oroade mig så att det föll av.
Jag blev försagd. Jag stod i nedan. Jag orkade inget säga. Livet s frukter fick halsen att svullna. Det jag satte mig på vek undan, jag lärde mig själv vika. Jag vek en kanin, den sprang och gömde sig bland de andra papperna.
Sanningen är att jag ännu inte vant mig efter 52 år, 11 månader, 14 dagar och ett antal timmar därutöver. Jag skrattar inte ens åt saken.
Jag spelar van och rycker inte ens på axlarna.
Jag rycker på axlarna och står kvar och väntar.
Han står kvar och väntar, de övriga lämnar, han står ensam och tittar som om där funnes något, vars betydelse endast han anade eller något som syntes helt klart och som han ville visa också syntes för honom eller stod som om han såg något i intet, diktaren.
Vad var det han skulle visa med sin diktning? Sin överlägsenhet över tystnaden eller att han verkligen hade något som angick fadern eller var det för att visa handen, som Gud lagt på hans axlar?
Ger det pengar, förräntar det sig, växer det överhuvud taget något därur, kan han försörja sig och de sina på det, ger det avkastning så att det också räcker åt andra, kommer dess värde att bestå eller ännu hellre växa, inordnar det sig högst upp i värdehierarkin?
Varför tvekar han, varför dröjer han, varför tiger han inte?
Eller snarare: varför säger han inget?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk