Jag kommer inte ur fläcken

Inte vet jag hur det är med andra, men själv lever jag parentetiskt, kanske var det därför som jag hade så roligt med Proust när det begav sig, ja, längesen var det, svårt
Jag skulle inte våga söka nöjet igen
Jag tittar bort för att inte slås ned av för mycken likgiltighet, för mycket tillit, i alla händelser för mycket av något
Inte så mycket för att ännu tro på något som för att likgiltigheten sliter ut mig, tilliten tär och vad resten anbelangar så finns det väl inte så mycket kvar att livnära sig av
Förtida död, tidlöshetstecken, sluttid och vad mer. Jag söker en tid utan tid och vad jag hittar är mer av tid, mer av allt, och rummet som aldrig tycks få nog. Hon går och jag ser henne bakifrån, perspektivet för dagen, högrest med kort torso. Jag tänker på den och försöker lägga någon betydelse i det. De sammantryckta inälvorna. Tendensen att likna en ballong. På flykt. Undan både sin egen och tidens dom.
Jag kommer inte ur fläcken. Nu vet jag att det är så. Skulle förhållandet något ändras kommer jag att ha glömt det dessförinnan. Jag tycker mig ha rätt att ställa mig en lång rad frågor. Svarslösheten rinner ur mig och slutar väl inte förrän det sista lämnat mig. Övergiven av den sista frågan kan jag äntligen ta mig från platsen.
Folk klär upp sig och går på galor. De står där och lyser. Man försöker se kroppar. Något verkligt, kanske. Utan att får syn på något annat än leenden. Väl avvägda. Till synes. Sen går man vidare långt bort från den utrullade mattan. Någon har slitit för brödfödan. Andra har fötts till den. Gud har varit dem nådig. Anna tronar på det hon vet. Det är en känsla för tillvarons villkor. Där kan hon sitta. Eller skrida fram i visshetens ljus. Skuggorna kring ögonen talar sitt tydliga språk. Ingen kan tyda det.
Det var längesen jag lämnade Alfa. Jag var aldrig honom nära. Jag kunde inte bry mig. Jag fick nog av dem som brydde sig. Men nu skjuter han skarpt och han bryr sig inte. Han bara skjuter. Inte ens träffarna bryr han sig om. Bara ljudet av knallarna och de efterföljande skriken. De lindrar. Han gör en grimas framför spegeln. Där ser han en fläck som inkräktar på bilden av honom. Han rör på läpparna. Han ser att de avslöjar något, men har en gång för alla bestämt sig för att inte ta reda på vad. Han tittar en gång till och han känner häpnaden stiga inom sig. Då går han ut och glömmer sig själv för att i stället ägna sig åt sin förställning. Till det räcker han. Olåten som ständigt pyser ur honom har han i alla fall skapat själv.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk