Jag ser, men rör ej

Bara denna förut tomma yta kan till sist få mig att skriva ner detta som saknar annan avsikt än den att just bli nedskrivet. Ibland läser jag att det höga läsvärdet i någon författares alster beror på att det vänder sig till läsaren. Innan jag hunnit fundera på om denna läsare faktiskt är jag, låter jag mig snärjas i den enkla snaran. Någorlunda smakligt framlagt förfelar resonemanget sällan sitt syfte. Dock går tiden inte så långt förrän jag känner det skava och spänna och kastar med viss avsmak och stor lättnad den främmande läsarens mask. Mig har ingen skrivit till, vilket inte ska hindra mig från att läsa likväl.
Hon stiger ner i havet och omsluts av alla de sju världshaven, vilka åter sluter sig, utan att låta henne lämna det minsta tecken, när hon kliver ur. På stranden glimmar det av havsomfamningen några hastiga ögonblick, sen är allt i glömskan.
På sitt 54 år går kroppen sin egen väg och finner själen foga sig i ledarskapet. Är det bara dåraktig längtan, som får den att föreställa sig att det kunde varit annorlunda?
Jag kunde nämna namn. Vare nog!
Gång på gång frigör sig historien och hur jag söker, lyckas jag inte fånga in den. Utan historia fumlar man med framtiden. För att alls kunna fatta, snor jag ihop ett förflutet, som till nöds får gälla som den nödvändiga övningen.
När jag öppnar munnen är det inte för att säga, utan för att visa det öppna såret. Det ömma visar sig i rodnad över hela den nyfunna kroppen. På nytt vaknad i varje oupplevd situation.
Kom inte och säg att innehållet gör formen! När du söker, trevar du längs konturerna, som momentant kan uppträda likt uppenbarelser. Innehållet diktas i dessa ögonblick. Överlåta dem kan ingen. Så vad vill du?
Själv är jag inget annat än innehåll. Det är min ensamhetsgrund.
Jag skyler mig med samtal.
Har du förstått? Kära magistern, vill du ha ett provocerande ja eller skulle du föredra ett provocerande nej? Du har nu stått och blottat dig i en kvart och vi har ömkat dig lika länge. Vill du nu vara så god att nödtorftigt skyla dig, ställa dig åt sidan och låta oss smälta vad du hittills isat? Så, var sak på sin plats.
Jag går längs havstungan. Låter mig tillfälligt röras. En oförutsägbar gräns. En akt i mitt livsstycke. Jag plockar minnena en bit upp. Bränner mina steg i stenarna. Lever i sekunder.
Åldrandets gåta, sa han. Han skulle hjälpa till. Stå till förfogande för forskningen.
Också han ska ha inget annat att hoppas på än döden. Vi orkar inte ens le åt hans spänstiga steg. Misströstar inte heller på förnuftet. Den lagbundna vandringen.
Han nådde sin middagshöjd utan att titta nedåt. En kvinnas famn stod redo att ta emot. Vi står hon där?
Om jag kunde förstå, vad hjälpte det?
Under en veckas tid har jag smitit från hennes barm. Hennes slutna ögon har inte behövt frukta. En stilla dallring röjer livet. Bortom räckhåll. Alltid bortom.
Ja, jag är förvånad.
Nej, allt är stilla.
Jag hör, men det är ej rörelse.
Jag ser, men rör ej.
Jag känner, men rörs ej.
Jag äter mig till döds.
Med vilken rätt ställer jag frågan, överhuvud taget?

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 442 publicerade verk