Jag talar, det ekar

Han led får vår skull, nämligen för att vi skulle slippa lidandet. Så ungefär. Men han led och vi känner sanningen i vårt eget. Han bekräftar vårt. Men han led så mycket mer, var så mycket mer drabbad. Var han? Ingen kan till sist vara så övergiven, sviken, förrådd, bespottad som han. Inte?
Varför skulle jag inte alltid ha henne för ögonen? Min korta tid på jorden.
Om jag nu inte är ämnad för annat? Förlikning.
Att ens en sekund ägna plågoanden uppmärksamhet, låta den ta sådan plats i detta underbara. Den upptar mitt samvete. Det tränger undan. Den förminskar. Den gör ont.
En människa får sina proportioner efter sin position i förhållande till tyngdkraften. Bilden av en liggande kvinna kan inte vändas utan att hennes skönhet och uttryck förrycks. Hon är, när hon avbildas, unik. Det är hon alltså varje sekund jag har henne framför mig. Jag skulle således inte kunna se mig mätt. Ju skarpare mina sinnen är, desto rikare syns mig kvinnan. Vad ska jag säga nu då? Avtrubbad. Förslöad. Koncentrerad på sinnenas egengenererade impulser. Ett rikt inre liv som jag verkligen borde dela med mig av.
Vad har detta med skönheten att göra?
Sannerligen, var sak har sin plats. Ty vad händer när du flyttar omkring i tillvaron, om så blott någon millimeter? Du ser hur illa det passar. Rytmen förskjuts, takten haltar, något oorganiskt uppträder. Ögat låter inte lura sig.
- Ha!
Mina bakteriers naturlighet? Är den svanmärkt? Håller den EU-standard? Vad säger Föreningen mot plågsamma djurförsök? Jag är väl inte djur nog? Är det också fråga om ett försök från bakteriernas sida? Eller om ett absolut övertagande, sanktionerat av alla människo- och djurrättsorganisationer?
Hur jag känner igen mig genom decennierna? Det är inget att glädja sig åt.
Vad kan jag invända mot något överhuvud taget? Inget, naturligtvis, utan att göra mig löjlig.
Vad kan jag lovprisa, utan att avundens skugga faller mörk bak orden? Inget.
Varje gestaltning övertrumfar tankemöda i kritiskt uppsåt.
Jag förbannar inte mitt av vätskor svullna huvud, jag förtvivlar över dess nakna rum.
Jag öppnar dörrarna, ut träder ingen.
Jag talar, det ekar.
Skriv varje mening så att begäret att läsa nästa växer sig oemotståndligt.
Skriv inte nästa mening!

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk