Jagad av en medvetslös

Man kan inte sällan läsa eller höra påståenden typ, jag tror inte på...
Hur ofta är jag inte själv den skyldige!
Jag tror inte på den form som Proust valt för sin stora roman.
- Nähä.
Jag gömmer undan ett stort stycke liv, som jag pressar ner i en ask med en alldeles speciell betydelse. Stycket ifråga har inget namn, ingen form, det finns bara till och tar en väldig plats hur jag än försöker hålla det undan. I själva verket äger väldigt litet rum som inte är kränkt av detta betydelsefulla men skenbart frånvarande liv. Jag kunde interimistiskt ge det namn av sorglängtan, ett bröst att drömma vid, en vy att flyga ut i, en klang av urtid, en tankes fria flykt, ett ord av renaste klarhet från mig till dig, ett svar som nybakt bröd, livselement. Ett annat ord vore kanske livslögn.
Att göra sig hörd genom pretentionen. Att handla med handlingens upphörande som främsta incitament. Att gå bort tiden. Att resonera först sedan man satt sig själv i vågskålen. Att sätta fantomen före fenomenet.
Såg Carl och Staffan i Aftonbladet. 80-åriga, baskerkrönta, dödens upprymda bisittare. Där var kamp och glödgad styrka.
Kände närvaron av det stora frånvarandet, den store fadern, den allestädes närvarande jämte sin fader, Olle, den anfördes som vore han det egentliga, tillräcklig i all sin vardagliga existens. Man bör icke rikta sin ironi mot någon, sa de båda. Som den elake ska han bli ihågkommen. Min far, hjälplös i situationen, aldrig förlåten, bitterhetens aldrig sinande källa, förtrytsamhetens mylla. Jag doppar nosen och skäms över bottennappet.
Jag hittar ingen plats bland dessa storheter, enheter, män. Kärringvorden ska jag bida ensam. Stoisk var han. Stoisk ville jag vara. Så ensam, så fridsam. Och under denna mask rodnar vreden. Oförrätt, låt oss kvitta!
Man tror sig stå inför en fråga som man borde ha ett svar på. Man svarar och finner sig på avlägsna vägar. Uttröttad når man tillbaka till utgångspunkten.
Att våga känna ögonblicket är att ha fullt upp.
Jag vet inte om någon ropar något på franska utanför fönstret. Jag kunde lika gärna suttit i Paris. Haft ett hundratal meter till kafét. Gått dit. Tatt en express. Glott, med dumheten över läpparna, på de sköna kvinnorna. Upptagna av sin skönhet och sina stora roller. Det hade gjort liten skillnad. Jag hör röster, jag vet ej vad som upphäver dem.
Att för det första som kommer på mig släppa taget och ge mig åt detta enda. Om jag bara vågade. Tiden rinner iväg, jag åtrår samtalet som ska hålla mig kvar, som ska ge löftet, som ska ge mig tiden, som nu rinner fritt ur lemmar och sinnen, förbrukas utan att nyttjas. Längtar efter medvetande, det är att känna stunden. Jag flyr, jagad av en medvetslös. Jag stampar i marken som för att slippa överkrypas av närvarokänsla.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk