Jaha, tänker jag

Inte ord kommer till mig. Kunde jag ändå skriva detta ordlöst! Så avslöjande. Jag hade alltså väntat att orden, kanske på sina bara knän, kom krypande, för att varsamt lyftas upp i knät och att de efter en stunds kel och smek snällt skulle hoppat ned på sidan och radat upp sig sida upp och sida ner i en alltmer hisnande följd av skarpa och insiktsbringande kurvor. Eller att de kom smygande bakifrån i skepnad av en underskön varelse, som, efter att ha bäddat in mig i sitt hull och därefter lett mina fingrar mot de rätta tangenterna, låtit mig, med mitt då enda fria öga, ana framväxten av den förunderligaste undertext. På fullaste allvar tycks jag mena att orden har skyldigheter gentemot mig. De ska ställa upp när jag av trötthet eller slöhet inget förmår. Hur har jag blivit sån?
Och varför skulle jag inte kunna kräva av orden att de bevisade sin existens både utanför mig och inom mig? Vore det övermaga att vänta att dessa, de första av alla, i hög förebild gav sig tillkänna, visade mig runt i sitt slott och bjöd mig av sina läckraste rätter och skönaste kvinnor, visade mig upp i det högsta tornet för att få se aldrig anade utsikter? Vad är det som är för mycket i denna förväntan, denna bön, detta krav?
Jag öppnar min bibelpocket och får upp: Vem är störst? De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen, frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.”
Jaha, tänker jag. Kan jag då, trots allt, inte vänta mig av orden att de ska tjäna mig, också när jag är som mest vilsegången och som det tycks, förlorad för både mig och världen? (Skulle den för övrigt sörja.) Och när jag som mest blygs över att ha missbrukat orden, ska jag då inte stå fram och tala? Ska jag inte ta emot mina tankar så som han tog emot barnet och ska jag inte se vad som döljer sig bakom och bakom igen, så långt jag mäktar söka?
Vilket under vore det förmätet att önska? Jag kan knappast betrakta min önskan, ger den inte ord, blottar den inte i gärning? Endast djupt inom mig onåbar även vid obduktion hyser jag dess svaga men osläckbara låga.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk