Jaja, suck

Var finns det svenska kulturarvet, frågar en daglig tidning, vilket är en sådan som dagligen ställer en del frågor och svarar på ännu fler. Ja, var finns något, om det nu alls finns någon annanstans än i någon förförds fantasi? Det finns här på vår lilla rund, som kryllar av organismer, som försöker ge den åtminstone en smula betydelse och mening. Antingen som en fysiskt påtaglig företeelse formad av antingen Gud eller människor, stundom av myror eller varför inte elefanter (så här parentetiskt, några av de dummaste djur, vilka någonsin skådats). Kultur kan vara en myrstack bestrålad av ett fåtal myrstigar eller bara av en enstaka av alla. Här tarvas sannerligen specialistkunskap, men man får hålla till godo. Till saken, emellertid, vilken torde vara Sverige och hurusom man känner igen det lilla kalla landet med ömsom sol och ömsom regn, på annat än solen och regnet alltså, samt de sporadiskt förekommande höjd- och ängderna. Landet hyser en befolkning, svenskar eller annat kallad. Dessa har, varandra ovetande, format både mönster och ovanor, vilka båda tvingas inordna sig i det kultiverade uttrycket kultur. Som de sannerligen inte bryr sig värst, kan denna omständighet mestadels ignoreras. Utom vid vissa högtidliga, läses helst berusningsmedelsdränkta, tillfällen. Vid ett av dessa råkade den skrivande tidningsmannen vakna till och illmarigt se sig omkring. Som så ofta under regniga somrar skedde detta i trakten kring Siljan. Mannen i fråga, ity att han efter sed räknades in bland männen, får höra några ord av den mer än halvt bortglömde Karlfeldt, född inte alltför långt från platsen där den kultur- och dryckeslagssökande slagit sig ned i jämlikars krets, får man förmoda, och blir så alldeles upp i gasen att han upphöjer det han just hört till ”svensk kultur”. Man nickar förnumstigt och tänker: jaha, där kom den och det farande mitt mellan ögonen. Instinktivt blundar man en stund och lyckas förnimma Rune Lindström liksom masa orden ur mun. Jo, det var tider det. Och hör sen. Efter detta ljumma bad i den svenska kulturen återgår jag till funderingar på världen och hur den i bästa fall ska kunna fortleva. Vi är väl ett fåtal blott som kan vaska Rune ur midsommarbäcken

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 432 publicerade verk