Kan man bli mer konfunderad

Kan man bli mer konfunderad än när man ställs åt sidan av ord som djurisk och mänsklig, odjur och omänniska?
Det är ju inget du behöver svara på naturligtvis.
Du har ju ditt för dig, kära Karin, och jag ska väl ha mitt för mig.
Vad som utvecklas här är möjligen ett tredje, för så vitt det nu inte är det fjärde eller vad du nu kan tänka dig uppåt eller nedåt.
Det handlar alltid om dina tankar, din tankes kraft och böjlighet.
Hade jag skrivit möjlighet vet jag inte var vi hamnat.
Vi två, också.
Man slipper aldrig undan, hur inskränkt man än är eller gör sig.
Hon krympte sig till liten Karin där hon satt på sin lilla pall och ägnade sig åt miniatyrsömnad.
Det ena lilla stycket efter det andra föll från hennes inte så värst flinka fingrar.
Nu ska vi väl inte värdera just dessa.
Inte ingående i alla fall.
Ingående i vad, kan man förstås fråga sig utan att det skulle anses vara för mycket.
Hennes sammanhang var obegripligt för såväl de inomstående som de utom.
Ingen var däri inkluderad, vad nu det skulle komma att betyda för fortsättningen.
Fortsättningen på vad, sa inte Karin, som förhöll sig frånvarande till det mesta som gick att förhålla sig till.
Inget konstigt med det.
Kalle som sprang omkring på gården med en hund, möjligen i behov av kastrering, hojtade och hoppade som om där fanns några ytterligare skäl, men några sådana varken sågs eller hördes.
Mellan husen var han den enda ekokällan.
Karin stod i fönstret, litet diskret bakom gardinen, och tittade med dröjande blickar på den omkringspringande varelsen.
Hans röda kalufs slängde i vinddraget som hans livlighet åstadkom.
Hon medföljde hans rörelser med små skiftningar i hennes tyngda kropp.
Tyngd av kött och skam.
Hela hennes konstitution var av en något obestämd, och som man tyckte, ovanlig art.
Vad som kunde döljas av textilier hade hon nogsamt tillgodosett.
De två var de enda av blod, skam och skamlöshet tillstädes.
Så trodde man.
Kunde det inte räcka
Kan vi för ett ögonblick hålla oss till våra föräldrar?
De ville helt olika saker?
Hon ville ha barn, han ville befrias från sädessäckens trilska tryck.
Hon älskade honom mer än hennes hjärta kunde bära.
Han var förblindad av lystnaden i sin egen kropp
Hennes ord, hennes röst undkom hans ursinniga begär.
Han ville inget utom befrielse
Hon ville inget annat än bekräftas.
Inför dessa oomkullrunkeliga fakta faller man i vördnad
Sedan följer den mer eller mindre smärtsamma förlossningen, övergivenheten, sorgen, insikten, det ändlösa letandet efter mat och husrum.
Ett golv, en bädd, ett glas och kanske en tallrik.
I damm och svett framhärdar modern i omsorg och sorg.
Detta är ägnad att framkalla vördnad.
Fadern hänger sig med förnyad kraft åt ruset som är hans obevekliga härskare.
Också detta är ägnat att framkalla vördnad och ledsnad intill dödlig trötthet.
Kön säger de och menar att det inte räcker. Vad är ett kön och vad är två. 100% plus hundra är 200. 1+1=2. 100% + 100% + 100% = 300%. Eller, ett helt delat på tre är en tredjedel och delat på två är hälften, varav du utgör den ena och jag den andra. Eller, så är det kanske inte heller. Du utgör 40% och jag resten. Eller tvärt om, ju flera kön, desto mindre av det hela är ett. Riktigt många kön reducerar en till något försumbart. Som försumbar kan man gå som vem som helst. Skönast så, tänker en som framlever på inbillningar.
Men låt oss då säga att du har ett kön, att du är ett. Att du dessutom är av en viss sort av en viss klass. Att du är av en relativt noga bestämd ålder. Att du har en någorlunda känd begåvning, att din bildning är betygsatt, att du har ett namn som är känt av åtminstone en. Man kan med stor säkerhet slå fast att du finns. Ska det räknas som något värt att veta. Du är en av ett stort antal miljarder och du har en plats på kartan, visserligen i någon mån beroende av vem som ritat den. Du äter dagligen och dricker ditt dagliga, vad det nu är råkar vara. Kanske något av allt det som man visat på TV. Du har dina nöjen och dina besvär. Dina plikter bär du strax under stoltheten och dina förluster tynger dig för resten. Där går du. Där står du. Där ligger du ensam eller med någon av något annat kön eller av något liknande ditt. Så mycket kan man säga. Så litet kan man säga om dig. Du är som alla andra. Du är som ingen annan. Vill du veta exakt vem du är.
Övermaga omåttlighet och hjärtskärande gräsligt.
Alltid något att göra en smula väsen av.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk