Kruxet

Anpassad, formad, men inte förställd vid födseln. Inte långt senare började det emellertid.
För att skyla min själs nakenhet. Måste ha förnummit dess ofullständighet. Nu har förställningen blivit till skinn. Min längtan att komma ur, att naken möta motsvarigheten.
Tål ej undflyende, äger ej naturlighet utom trötthet. Går, står och sitter mollstämd, ligger i spännbåge.
Jag har bekänt.
Senast igår hörde jag någon förlägga bluesens källa till buktrakten. Just den har jag inget gott från, inget ont heller. Min buk är neutral. Vad nedan och ovan är står dock på språng, i brand.
Det är inte blues det som kommer ur fingrarna och strupen.
Självömkan har många uttrycksformer.
Här kan man tala om för stunden.
- Måste det sägas?
Ensamheten räknar stunderna som sina.
Sällskapet äger rum.
Ensamheten tar tid.
Sällskapet tar plats.
Den ensamme tar ännu större plats.
Han tränger ut.
Kvar blir till sist bara nuet.
Han mäter sig med det.
Han krymper och krymper tills han blivit så liten att bara han finns.
Dürer kunde porträttera Melankolien i ogripbara tankar mellan skapande och vanmakt.
Är vanmakten förbehållen den skapande?
Är melankolin en utrotad sinnesstämning?
Är det bara den händige som erfar ogripbarheten?
Är porträttmöjligheten upplöst i mängden?
Är nutidsmänniskans längtan, strävan, pretention kortare än människans på Dürers tid?
Kommer jag någonsin att stå så stadigt att jag förmår se det uppenbara?
Är frånvaron av objektiva lagar för det konstnärliga anledningen till min stora ensamhet?
Lagars sällskap ger samhällelighet.
Att skapa ett stort sammanhängande helt utan objektiv bärkraft.
Ett stycke moln.
Har jag i en enda mening visat någon medmänniska en ännu inte öppnad dörr?
I blott mitt väsen ingivit en enda hopp?
Genom min idoghet nått en punkt, tidigare osedd, som kunnat tjäna som utgångspunkt för någon?
Har jag med ett ord upplyst min egen väg?
Eller är det bara min räddhågsna snålhet, som här utbreder sig sida efter sida?
Söker jag inget annat än det ord som jag fruktar aldrig ska bli mitt, det som jag aldrig ägt, det som inte ens legat som en möjlighet i mig?
Söker jag ett frö, som aldrig legat i någon växts skida, slida, gömma, frukt, aldrig varit i någons mognad?
Det skulle jag bra gärna vilja veta.
Jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer att använda ordet konstigt.
Har Torgny Lindgren rätt?
Fläcken på det sköna oroar och lugnar i samma mån, man ser den genast.
Den förtappades, den svages, den ynklige förlorarens skönhet oroar enbart och man ser den först för sent.
Förmådde jag, hade jag kanske skrivit om makten.
Vad får mig att tro på min oförmåga?
Oförmögen fick han gå längs stranden.
Strandad vid skrivbordskanten.
Kantstött.
Purkenheten låg som den fullbordande hinnan över allt i det dystra svagsinta rummet.
Hasandet från tofflorna bekräftade den oomkullrunkeliga ordningen.
Vad kostade, gjorde det på öret.
Med ögonen utanför globerna satt han framför teven.
Mina örons besked förvillade mig. Nöjen i andra hand, i tredje etc.
Hur skulle man alls känna igen sig om man inte gjorde om vad man såg?
Skönheten sitter i betraktarens ögon.
Då får de allt vara vackra.
Objektet friläggs efter den lag Gud förestavat ögonen.
Likhet inför den lagen kan aldrig sökas.
- Du vill veta, kan jag då och då höra.
- Ut och forska, jag gör inte ditt jobb, jag gör knappt mitt eget.
Det brådskar om man ska ha tråkigt hela livet. Enda möjligheten att inte helt förspilla det. Överlåta sig åt entropin.
Men lite roligt vill man ha.
Man kan skylla på sin natur, människans, vill säga.
Entydig är man bara för den som förstod redan från början och den talar man bara med när man ska vara trevlig, på cocktailpartyn och så.
Varför försöker någon minnas sin födelsedag?
Misslyckanden ska man visserligen vårda, men man får dra en gräns mellan sina och andras.
I själva verket får jag aldrig uttrycka mig som om det kunde råda någon tvekan och gör det likväl får jag aldrig gå över min egen förmåga, vill Gud sen höja mig är det hans sak. Tveksamhet kräver största precision.
- Jag vet inte.
- Är du helt säker?
- Ja.
- Finns det områden som du konsekvent kan lämna ifred för dina åsikter?
- Åtminstone sådana som borde vara fredade.
- Kruxet?
- Moralen, som tenderar att klampa in där harmonin äntligen klingar.
Varför skriver jag detta? Självdestruktiviteten söker knappast vägledning av sansen.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk