Kul ska man ha

Igår fastnade jag vid en svensk filmkomedi. Trots den fråga eller kanske på grund av den som jag så ofta ställer: Hur kan dessa människor säga och göra detta och varför är det roligt och inte bara trivialt tragiskt? Jag ville alltså se om de utvalda skulle få varandra. Ett uns mod att själv framhärda i min komedi gav mig filmen inte. I ren rädsla trevar fingrarna vidare över tangenterna. Skammen i det förra fallet är släkt med den i det senare. Jag borde inte ens skämmas över vad jag inte gjort. Är det jag eller skammen som visar detta enastående prov på trohet. Olikt mig, tänkte jag, men där tar jag väl miste.
- Varför skulle du inte skämmas över både gjort och ogjort?
- Nä, det är väl det jag undrar, egentligen. Skammen har en sån naturlig boning i mig, den kan jag väl inte bara avvisa.
- Har du aldrig tänkt på att möblera om?
- Hur gärna skulle jag inte byta genre!
I P3 handlar det om hur klassvilsna ynglingar ska bli män i Tykarpsgrottan till bandspelartrummor och indianska besvärjelser och i P1 om hur borgerligt frispråkiga kvinnor blir kvinnor med skaldjur och gemensamhetsdusch. Jag tänker att jag inget vet och inget erfarit och inget blivit. Jag undrar om ens naturen begåvat mig med oskuld. Hur jag utan att veta det eftersträvat att förlora vad jag aldrig haft. Finns en spärr mot tillblivelse i mig?
Man eller jag tror att
Israels förhållningssätt mot Palestina
Utgången av valet i Ryssland
Utvecklingen i Kina
Fredens bestånd i f.d. Jugoslavien
Raseriet i ett flertal Afrikanska stater
Arbetslösheten i Europa
Tillgången på sötvatten
Koldioxidhalten i luften
för att nu nämna något,
ska avgöra världens vidare öde.
Glömsk av mig själv kastar jag mig över världen. Den tycks vara en lättare uppgift. Vilket inte befriar mig från att leva i moral. Men ger nederlagskänslan lindring.
Kul ska man ha.
Det gällde då
Det gäller nu
Och varför skulle det inte gälla i morgon
Att jag sitter här och skriver är inte nödvändigtvis mindre aktningsfullt mot världens vidrigheter än om jag vårdade mig om rosorna i trädgården.
Det värsta kan man i sin ensamhet aldrig ta i mun, till det krävs lyssnande öron.
De värsta brotten är alltid kollektiva.
Vilket inte befriar individen från ansvar.
Ju större kollektiv, desto större individuellt ansvar.
Ett tungt ansvar knäcker till sist ryggen på den som inte tar hjälp av Gud. Den som bestämt avvisar Gud, avvisar också ansvaret.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk