Kvinnor i världshistorien

Sannerligen lever jag för mig själv långt från världens affärer.
Att fly undan har blivit min tillvaro.
Vågade ut ett par kliv.
Vad jag såg hade jag inte väntat mig, inte kunnat föreställa mig.
Glöm mig värld, jag hör inte till dig.
Men säger du, det finns en annan värld, åt det håll du inte tittar, vänd dig dit och du ska mötas av ett igenkännande och välkomnande leende.
Jag vänder mig dit och känner suget från den stora världen.
Jag vänder mig hit och känner bakslugheten.
Jag. Igen. Eller. Kanske. För. Första. Gången.
Å.
Hörde Ann Jäderlund förneka. Starkt.
Men.
Gunnar Björling satt väl på tåget på resa söderut i Italien.
En kvinnas lår drog blickarna till sig.
Ja.
En fast omslutande väldighet.
Mirakelberg.
En annan kvinna ligger på rygg i vattnet.
Så självmedveten.
Uppburen av vattnet och jorden.
Universums mitt. Oemotståndliga dragningskraft.
Orden försöker hålla sig till saken.
Dras bara alltför villigt ifrån.
Kring varje ord samlar sig världen.
Andra världar försöker få insyn.
Att åt sin själs förmögenhet söka skydd.
Anders Österlings prosaiska poesi.
En ås genom landskapet. En utpost.
Bjudande till förening.
Jag väntade för länge på att skriva om 1967 och Andrée.
Hur korgen slog i det kalla vattnet, paniken bröt ut, eftertanken redan satt på taket och kom till korta. Bort mot intet, det sköna.
Otjänster, ömsesidiga osanningar, osköna. Skammens svåruthärdlighet och slutliga grepp.
Där flyter Lars Gustafsson.
Här
och
nu
var
och
vad
annars?
Jag förlorade drömmen, vilket betyder att jag i alla fall hade den.
Ska jag önska mig tyngd så att jag utan kraftansträngning når botten?
Eller en lätthet sådan att jag aldrig når något utom höjd?
Eller en kropp som binder mig till livet, utsatt för dödens kringvandrande?
Varför önska?
Hålla fast om orden med båda händerna. Sätta dem efter varandra med målet och verkan
i klingande närhet.
Jag lyfter upp honom från ytan och sätter honom på hyllan med ryggen utåt.
Jag låter dragspelets fria del sjunka och bälgen fylls med luft som strax ska återljuda genom några av spelets alla tungor. Han står där allvarlig i uppsynen. Trött av framgången? Förgäves sökande en ny slinga att lägga in? Skeptiskt lyssnande till dem som redan ljuder? Ett ursprung, ge mig ett ursprung! Eller bara i ödmjuk förundran?
I sann kärlek.
De verkliga kvinnorna.
Begreppet kvinna.
Kvinnan.
Kvinnor som en homogen massa.
Massan som en heterogen kvinna.
Kvinnor i världshistorien.
Subjekt.
Först efter nutiden lever jag.
I glömskan famnar jag henne.
Teorin klistrar på ryggen.
Vore jag mogul skulle jag naturligtvis tiga. Jag talar i vanmäktighet.

Ture Holmberg

Status: Guld författare

tror bestämt att jag gör mig bäst som obeskriven, men den som gör sig omaket att ta sig genom mina kommande ordmassor kommer förmodligen att forma just något liknande en beskrivning f.ö. kan man se sig mätt på Facebook
Ture Holmberg är medlem sedan 2023 Ture Holmberg har 268 publicerade verk